Kapitel 27—Extatiske rörelser

Var helst Guds ord har förkunnats med trohet, har resultatet alltid bekräftat dess gudomliga ursprung. Guds Ande har följt Guds tjänares budskap och Ordet har verkat med kraft. Syndares samveten har väckts. Det “sanna ljuset, det som lyser över alla människor”, lyste upp varje hemlig kammare i deras sinnen. Mörkrets fördolda ting blev uppenbara. Djup överbevisning grep deras sinnen. De blev överbevisade om synd, om rättfärdighet och om den kommande domen. De uppfattade Herrens rättfärdighet och fruktade för att i sin orenhet och skuld närma sig honom som rannsakar sinnet. I ångest ropade de: “Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” När Golgata kors med sitt oändliga offer för människornas synder framställdes, insåg de att ingenting annat än Kristi förtjänst skulle räcka till för att försona deras synder, att detta var det enda som kunde försona människan med Gud. I tro och ödmjukhet tog de emot Guds Lamm som borttar världens synd. Genom Jesu blod fick de förlåtelse för “de synder, som förut hade blivit begångna”.DSS 443.1

Dessa människor bar i sitt liv en frukt som var omvändelsen värdig. De trodde, blev döpta och uppstod för att leva ett nytt liv, blev nya skapelser i Kristus Jesus, inte för att följa sina tidigare lustar utan för att i tro på Guds Son följa i hans fotspår, efterlikna hans väsen och rena sig själva, likasom han är ren. Det de en gång hatade, älskade de nu och de hatade det som de tidigare älskade. De stolta och självmedvetna blev ödmjuka och saktmodiga. De fåfänga och övermodiga blev allvarliga och anspråkslösa. De gudlösa blev respektfulla. Den druckne nykter och den lastbare ren. Världslig fåfänga lades åt sidan. De kristna sökte inte efter den “utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i. . . klädedräkt”, utan efter “hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud”. (1 Petr. 3: 3, 4.)DSS 443.2

Väckelserna orsakade djup hjärterannsakan och ödmjukhet. De utmärktes av högtidliga, allvarliga vädjanden till syndare, inspirerade av en innerlig medkänsla med dem som Kristus hade köpt med sitt blod. Människor bad och kämpade med Gud för människors frälsning. Frukten av sådana väckelser visade sig i människor som inte vek undan för självförnekelse och offer. De gladde sig över att de blev aktade värdiga att utstå prövningar och vanära för Kristi skull. Människor såg att det hade skett en förändring i liv och leverne hos dem som bekände Jesu namn. Omgivningen drog nytta av deras inflytande. De samlade med Kristus. De sådde ett andligt utsäde för att skörda evigt liv. Man kunde säga om dem: “Eder bedrövelse lände eder till bättring.” “Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne, kommer åstad en bättring, som leder till frälsning och som man icke ångrar; men världens bedrövelse kommer åstad död. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat, att I viljen vara rena i den sak det här gäller.” — 2 Kor. 7: 9-11.DSS 444.1

Sådant är resultatet av Guds Andes verk. Man kan inte tala om något bevis på sann omvändelse, om den inte medför en reform. Om syndaren ger tillbaka det som han lånat, gottgör vad han har rövat, bekänner sina synder och älskar Gud och sina medmänniskor, kan han vara övertygad om att han har fått frid med Gud. Så fungerade gångna tiders religiösa väckelser. När vi betraktar resultaten, ser vi att de hade välsignats av Gud och verkade till frälsning för människor och till människosläktets höjande.DSS 444.2