Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Viljelös underkastelse

    Kristus sade till de judar som inte trodde: “Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.” — Joh. 15: 22. Samma gudomliga kraft hade talat genom Luther till Tysklands kejsare och furstar. När ljuset lyste från Guds ord verkade Guds Ande för sista gången på många i denna församling. Många århundraden tidigare hade Pilatus låtit stolthet och hänsyn till sitt eget anseende stänga hans hjärta för världens Återlösare. Den darrande Felix bad sanningens budbärare: “Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” — Apg. 24: 25. Den stolte Agrippa bekände: “Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.” — Apg. 26: 28. Ändå avvisade han det himmelska budskapet. På samma sätt hade Karl V genom att ge efter för hänsyn till världslig stolthet och världslig politik bestämt sig för att förkasta sanningens ljus.DSS 161.1

    Ryktet om intrigerna mot Luther spred sig vitt omkring och orsakade stor uppståndelse i staden. Reformatorn hade många vänner som kände till Roms förrädiska grymhet när det gällde sådana som vågade avslöja dess korruption. De fattade beslutet att han inte skulle offras. Flera hundra adelsmän förpliktade sig att beskydda honom. Ganska många betecknade öppet det kejserliga budskapet som ett bevis på en viljelös underkastelse under den härskande romerska makten. På husportarna och på offentliga platser slog man upp plakat som dels fördömde och dels stödde Luther. På ett av dessa plakat stod bara de betecknande orden av Predikaren: “Ve dig du land, vars konung är ett barn.” — Pred. 10: 16. Folkets hänförelse för Luther överallt i Tyskland överbevisade både kejsaren och riksdagen om, att varje orättfärdighet som skulle begås emot honom skulle bli ett hot mot landets fred, ja, till och med mot rikets tron.DSS 161.2

    Fredrik av Sachsen hade visat en utstuderat reserverad hållning. Han dolde omsorgsfullt sina verkliga känslor mot reformatorn, samtidigt som han med outtröttlig vaksamhet bevakade varje rörelse såväl från Luthers som från hans motståndares sida. Men det fanns många som inte sökte dölja sin sympati för Luther. Han fick besök av furstar, grevar, baroner och andra framstående personer från både det allmänna folket som från prästerskapet. “Doktorns lilla rum”, skrev Spalatin, “kunde inte rymma alla de besökande som kom.” — Martyn, band 1, sid. 404. Folket stirrade på honom som om han var mer än en människa. Till och med sådana som inte trodde på hans lära, kunde inte annat än beundra den upphöjda värdighet som kom honom att trotsa döden, framför att göra något som stred mot hans samvete.DSS 162.1

    Man gjorde stora ansträngningar för att förmå Luther att gå med på en förlikning med Rom. Adelsmän och furstar framhöll för honom, att om han fortsatte att hävda sin egen mening mot kyrkans och kyrkomötenas, skulle han snart bli utvisad ur riket och stå fullständigt oskyddad. På dessa framställningar svarade Luther: “Kristi evangelium kan inte förkunnas utan att väcka anstöt. . . . Varför skulle då fruktan eller skräck för faror skilja mig från Herren och från det gudomliga ord som endast är sanning? Nej, då vill jag hellre ge min kropp, mitt blod och mitt liv.” — D’Aubigné, band 7, kap. 10.DSS 162.2

    Åter uppfordrades han till att underkasta sig kejsarens dom. Han skulle då inte frukta för något. “Jag går av hela mitt hjärta med på”, svarade han, “att kejsaren och furstarna, ja även den oansenligaste kristne bör undersöka och bedöma mina verk. Den enda förutsättningen skall vara att de gör Guds ord till sitt rättesnöre. En människa har inte någonting annat att göra än att lyda det. Gör inte våld på mitt samvete som är bundet och länkat till Bibeln.” — D’Aubigné, band 7 kap. 10.DSS 162.3

    På en annan framställning svarade han: “Jag är villig att ge avkall på min lejd. Jag lägger min person och mitt liv i kejsarens hand, men Guds ord aldrig.” — Samma källa, band 7, kap. 10.DSS 162.4

    Han förklarade sig villig att rätta sig efter ett beslut som fattades av ett allmänt kyrkomöte. Villkoret var att det skulle krävas av kyrkomötet att det skulle fatta sitt beslut i överensstämmelse med Bibeln. “I det som angår Guds ord och tron”, tillfogade han, “är varje kristen för sitt vidkommande lika god domare som påven, även om denne stöds av en miljon kyrkomöten.” — Martyn, band 1, sid. 410.DSS 163.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents