Från alpdalar och fjälltoppar

Mellan bergens höga bålverk, som i alla tider har varit ett skydd för de förföljda och förtryckta, fann valdenserna en tillflyktsort. Här höll de sanningens ljus brinnande under den mörka tidsålderns natt. Här bevarade sanningens vittnen den urgamla tron i tusen år.DSS 64.2

Gud hade försett sitt folk med en helgedom av vördnadsbjudande storslagenhet, en lämplig tillflyktsort för de upphöjda sanningar som överlåtits i deras vård. Bergen var för dessa trofasta landsflyktiga en symbol på Herrens oföränderliga rättfärdighet. De visade sina barn de höjder som tornade upp sig över dem i oföränderligt majestät. De talade med dem om honom hos vilken ingen förändringens skugga fanns, honom vilkens ord var lika beständigt som de eviga klipporna. Gud hade grundat bergen och skänkt dem styrka. Bara den Allsmäktiges hand kunde flytta dem. På samma sätt hade han grundat sin lag, underlaget för hans regering i himmelen och på jorden. En människa kunde väl räcka ut sin arm mot sina medmänniskor och ta deras liv. Men samma arm kunde lika gärna försöka rycka bergen bort från deras grundvalar och kasta dem i havet, som den kunde förändra ett enda bud i Herrens lag eller utplåna ett enda av hans löften till dem som gör hans vilja. I sin trohet mot denna gudomliga lag skulle Herrens tjänare vara lika fasta som de orubbliga bergen.DSS 64.3

Bergen som omgav dessa människors enkla hem, var en ständig påminnelse om Guds skaparmakt och en aldrig sviktande försäkran om hans beskydd och omsorg. Dessa pilgrimer lärde sig älska de tysta symbolerna på Herrens närvaro. De klagade inte över sin tunga lott. De var aldrig ensamma i isoleringen därute i de öde bergen. De tackade Gud för att han hade gett dem en fristad undan människors grymhet och hat. De gladde sig över friheten att kunna tillbedja honom. När de blev förföljda av sina fiender, var dessa bergfästen ofta ett tryggt värn. Från höga fjälltoppar sjöng de Guds pris, och Roms härar kunde inte få denna lovsång att tystna.DSS 65.1