Till bålet

Dödsdomen upplästes nu och de vanärande ceremonierna började. Biskoparna klädde fången i prästdräkt och då Hus fick den på sig, sade han: “För att håna vår Herre Jesus Kristus hängde man på honom en vit mantel, då Herodes lät ställa honom inför Pilatus.” — Bonnechose, band 2, sid. 86. Då han åter uppfordrades att avsvärja sig sina läror svarade han, medan han vände sig mot folket: “Hur skulle jag då kunna se upp mot himmelen? Hur skulle jag kunna se på den folkskara för vilken jag har förkunnat ett rent evangelium? Nej, jag sätter deras frälsning högre än denna usla kropp som nu är vigd åt döden.” Så togs kläderna av honom plagg för plagg, medan var och en av biskoparna uttalade en förbannelse över honom, och var och en av dem utförde sin del av ceremonin. “Till sist satte de på honom en mössa eller pyramidformad krona av papper. På denna fanns målade fruktansvärda bilder av djävlar. Den hade denna inskrift: ‘Ärkekättaren’. ‘Med största glädje’, sade han, ‘skall jag bära denna vanärande krona för din skull, o Herre Jesus, för du bar en törnekrona för mig’.”DSS 105.2

Medan han stod klädd på detta sätt sade prästerna: “Nu överlämnar vi din själ åt Djävulen.” “Och jag”, sade Johan Hus medan han vände sin blick mot himmelen, “befaller min ande i dina händer, o Herre Jesus, för du har återlöst mig.” — Wylie, band 3, kap. 7.DSS 105.3

Han överlämnades nu till de världsliga myndigheterna och fördes till avrättning. En stor skara människor följde honom. Hundratals väpnade män, präster och biskopar i sina dyrbara kläder och Konstanz’ invånare. Då han hade bundits vid pålen och allt var färdigt, så att elden kunde tändas, förmanades martyren ännu en gång att rädda sitt liv och återkalla sina villfarelser. “Vilka villfarelser”, sade Hus, “skall jag återkalla? Jag vet inte att jag är skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne på att allt vad jag har skrivit och talat har varit med avsikt att frälsa människor från synd och från fördärv. Därför skall jag med största glädje med mitt blod bekräfta den sanning som jag har skrivit om och förkunnat.” — Wylie, band 3, kap. 7. Då elden flammade upp omkring honom började han sjunga: “Jesus, du Davids son, förbarma dig över mig.” Och så höll han på till dess att hans röst för evigt tystnade.DSS 106.1

Till och med hans fiender slogs av hans hjältemodiga uppträdande. En ivrig katolik som berättade om Hus’ martyrdöd och om Hieronymus’, som en kort tid senare följde efter, säger: “Båda bevarade sin själsstyrka då deras sista stund närmade sig. De förberedde sig för elden som om de skulle till bröllopsfest. De gav inte ifrån sig något skrik av smärta. Då flammorna steg upp började de att sjunga psalmer och eldens häftighet kunde knappast hejda deras sång.” — Samma källa, band 3, kap. 7.DSS 106.2

Då Hus’ kropp var helt förtärd, samlades askan och den jord den låg på och ströddes ut i Rhen och fördes vidare ut mot havet. Förgäves sökte hans förföljare att inbilla sig att de hade utrotat de sanningar han förkunnade. Föga drömde de om att askan, som den dagen fördes bort till havet, skulle bli som frön som spreds till alla länder på jorden. I länder som på den tiden var okända, skulle den bära rik frukt i form av vittnen för sanningen. Rösten som hade talat i rådssalen i Konstanz, efterlämnade ett eko som skulle höras ned genom alla kommande tidsåldrar. Hus fanns inte mer, men de sanningar som han dog för kunde aldrig förgås. Hans exempel på tro och uthållighet skulle uppmuntra skaror av människor att stå fasta för sanningen, trots tortyr och död. Avrättandet av Hus hade ställt Roms trolösa grymhet i strålkastarljus för hela världen. Sanningens fiender hade utan att veta det befrämjat den sak som de förgäves försökte tillintetgöra.DSS 106.3

Ytterligare ett bål skulle komma att tändas i Konstanz. Ytterligare en människas blod måste vittna för sanningen. Då Hieronymus sade farväl till Hus vid hans avresa till kyrkorådet förmanade han denne att vara frimodig och fast. Han förklarade samtidigt att han skulle skynda sig att komma Hus till undsättning, om han skulle bli utsatt för någon fara. Då denne trofaste lärjunge fick besked om att reformatorn hade satts i fängelse gjorde han sig ögonblickligen beredd att infria sitt löfte. Utan lejd och med bara en enda följeslagare gav han sig iväg till Konstanz. Då han kom dit förstod han att han bara hade utsatt sig själv för fara utan att ha någon möjlighet att kunna göra någonting för att befria Hus. Han flydde bort ifrån staden, men arresterades på hemresan och fördes tillbaka i kedjor under bevakning av ett kompani soldater. Då han första gången fördes fram inför kyrkomötet och försökte svara på de beskyllningar som riktades mot honom, möttes han av ropet: “på bålet med honom, på bålet!” — Bonnechose, band 1, sid. 234. Han sattes nu i en fängelsecell och kedjades fast i en sådan ställning att han måste utstå svåra lidanden och han fick bara vatten och bröd. Efter några månaders mycket plågsam fängelsevistelse ådrog sig Hieronymus en sjukdom som hotade att ta hans liv. Hans fiender som nu blev rädda för att han skulle slippa undan, behandlade honom med större mildhet, men han måste ändå tillbringa ett helt år i fängelset.DSS 107.1

Hus’ död hade inte haft den inverkan de påvliga hade väntat. Att hans lejd hade brutits hade väckt en storm av förbittring. Rådet bestämde därför att i stället för att bränna Hieronymus på bål, skulle det vara klokare om man tvingade honom att avsvärja sitt kätteri, om det var möjligt. Han fördes inför kyrkomötet och fick välja mellan att avsvärja sig sin kätterska tro etter att dö på bålet. I början av fängelsevistelsen skulle döden ha varit en barmhärtighetsgärning i jämförelse med de fruktansvärda lidanden som han hade fått genomgå. Men nu var Hieronymus’ mod knäckt på grund av sjukdom och vistelsen i det hårda fängelset. Han hade skilts från sina vänner och levde i ångest och spänning och var dessutom modlös på grund av Hus’ död. Hans själsstyrka sviktade och han gick med på att underordna sig kyrkomötet. Han lovade att hålla sig till den katolska tron och att godkänna kyrkomötets beslut om att fördöma Wycliffes och Hus’ lära, visserligen med undantag av de “heliga sanningar” som de hade framhållit. — Bonnechose, band 2, sid. 141.DSS 107.2