Kapitel 11—En djärv bekännelse

Då Europas mäktiga män var samlade till den andra Riksdagen i Speier år 1529, stod Reformationens framtid på spel. Där beslutades att med gemensamma krafter släcka Reformationens ljus. Men modiga furstar opponerade sig mot detta beslut. Denna protest ledde till att Reformationens företrädare blev kallade för “protestanter”.
En av de ädlaste deklarationer som någonsin gjorts till förmån för Reformationen var den protest som de kristna furstarna i Tyskland inlämnade vid riksdagen i Speier år 1529. Det mod, den trohet och fasthet som dessa Guds män visade vann tanke och samvetsfrihet för kommande släkten. Deras protest skaffade reformationskyrkans medlemmar namnet protestanter och de principer som den innehöll bildar “själva grundelementet i protestantismen”. — D’Aubigné, band 13, kap. 6.DSS 192.1

En mörk och hotande dag hade gått upp för Reformationen. Trots ediktet i Worms, som gjorde Luther fredlös och förbjöd hans lära, hade det dittills härskat religiös tolerans i riket. Guds försyn hade hållit de krafter som motarbetade sanningen, under kontroll. Karl V hade beslutat att krossa Reformationen. Varje gång han lyfte handen för att slå till tvingades han emellertid att avstå. Gång på gång såg det ut som om alla som vågade sätta sig upp mot den romerska kyrkan ögonblickligen skulle bli röjda ur vägen. Men i det kritiska ögonblicket visade sig turkarna vid de östliga gränserna eller konungen av Frankrike eller till och med påven själv som missunnade kejsaren hans ökande makt, förklarade honom krig. Under det att oro och stridigheter fyllde nationerna hade Reformationen fått tillfälle att växa i kraft och spridas vida omkring.DSS 192.2

Slutligen hade de påvliga härskarna fått sina fejder bilagda, så att de kunde göra gemensam sak mot reformatorerna. Riksdagen i Speier 1526 hade gett full religiös frihet till varje stat, intill dess att ett allmänt kyrkomöte kunde hållas. De faror som framtvingade detta medgivande hade inte mer än undanröjts, förrän kejsaren sammankallade en ny riksdag som skulle samlas i Speier 1529 med avsikt att krossa kätteriet. Man skulle försöka förmå furstarna, så långt möjligt var, genom fredliga medel att ta ställning mot Reformationen. Men om dessa medel slog fel var kejsaren beredd att gripa till vapen. Katolikerna jublade. Många samlades i Speier. De lade inte band på sin fiendskap mot reformatorerna och alla som stödde dem. Som Melanchthon uttryckte det: “Vi är världens gatsmuts och föremål för dess avsky, men Kristus kommer att se ned till sitt arma folk och beskydda dem.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5. De evangeliska furstar som var närvarande vid riksdagen fick inte ens tillåtelse att förkunna evangelium i sina egna hem. Men folket i Speier törstade efter Guds ord. Trots förbudet var det tusentals som strömmade till de gudstjänster som hölls i kapellet hos kurfursten av Sachsen.DSS 192.3

Detta påskyndade krisen. Ett budskap från kejsaren klargjorde för riksdagen, att eftersom bestämmelsen om samvetsfrihet hade skapat stor oordning, krävde kejsaren att denna bestämmelse skulle upphävas. Detta egenmäktiga beslut väckte indignation och bekymmer bland de evangeliska kristna. En av dem sade: “Kristus har återigen fallit i händerna på Kaifas och Pilatus.” Katolikerna blev våldsammare. En förblindad papist sade: “Turkarna är bättre än lutheranerna, eftersom turkarna håller sina fastedagar, medan lutheranerna överträder dem. Skall vi välja mellan Guds heliga ord och kyrkans gamla villfarelser så bör vi förkasta det förstnämnda.” Melanchthon sade: “Inför den församlade riksdagen kastar Faber varje dag någon ny sten på oss som håller oss till evangeliet.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5.DSS 193.1

Religiös tolerans hade bekräftats i lag. De evangeliska staterna hade bestämt sig för att motsätta sig detta nya ingrepp i deras rättigheter. Luther som alltjämt var bannlyst enligt ediktet från Worms, fick inte tillåtelse att vara med i Speier. Men hans medarbetare och de furstar som Gud hade väckt, var närvarande för att försvara hans sak i denna kritiska stund. Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, hade dött, men hans bror och efterföljare, hertig Johan, hade med glädje hälsat Reformationen. Fastän han älskade freden visade han stort mod. Han ingrep energiskt i alla de angelägenheter som försvarade trons intressen.DSS 193.2

Prästerna krävde att de stater som hade godtagit Reformationen, blint skulle underkasta sig det romerska väldet. Reformatorerna krävde den frihet de tidigare hade uppnått. De kunde inte samtycka till att romerska kyrkan skulle få makten över de stater som med så stor glädje hade tagit emot Guds ord. Till slut föreslog man en kompromiss att i de stater där Reformationen inte hade blivit införd skulle ediktet från Worms strängt genomdrivas. I de stater “där folket hade vikit av ifrån detta och där det inte kunde inrätta sig efter det utan risk för uppror, skulle de åtminstone inte införa någon ny reform, inte beröra någon stridsfråga, inte motsätta sig att mässan firades och inte tillåta någon romersk katolik att anta lutherdomen”. — Samma källa, band 13, kap. 5. Detta förslag antogs av riksdagen till stor glädje för de påvliga prästerna och prelaterna.DSS 194.1

Om dessa bestämmelser genomfördes, “skulle Reformationen varken kunna utbredas där den var okänd eller stabiliseras på en solid bas. . . där den redan var införd”. — Samma källa, band 13, kap. 5. Yttrandefriheten skulle avskaffas. Inga omvändelser skulle tolereras. Man krävde av Reformationens vänner att de skulle underkasta sig dessa restriktioner och förbud. Hoppet för världen tycktes vara på väg att utsläckas. “Återupprättandet av den romerska hierarkin. . . kommer utan tvivel att återinföra de gamla missbruken.” Och man skulle lätt kunna finna ett tillfälle att “fullständigt ödelägga det verk som redan var så våldsamt skakat” av split och fanatism. — Samma källa, band 13, kap. 5.DSS 194.2