Mot kejsare och påve

Vänner och fiender kom för att se den modige munken. Men han tog emot dem med orubbat sinneslugn och svarade alla med värdighet och klokhet. Hans hållning var fast och modig. Det bleka, magra ansiktet, där det hårda arbetet och sjukdomen hade satt sina spår, hade ett vänligt, ja, ett glatt uttryck. Högtidligheten och allvaret som präglade hans ord gav honom en kraft som inte ens hans fiender kunde stå emot. Både vänner och fiender fylldes med förundran. Några var övertygade om att ett gudomligt inflytande följde honom. Andra påstod, på samma sätt som fariséerna hade gjort ifråga om Kristus: “Han är besatt av Djävulen.”DSS 151.1

Nästa dag kallades Luther att inställa sig inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade utsetts till att följa honom till mötessalen. Det var bara med stora svårigheter som han kom fram till platsen. Alla vägar var fyllda av åskådare som ville se denne munk som hade vågat trotsa påvens auktoritet.DSS 151.2

Just som han skulle träda fram inför sina domare sade en gammal fältherre, som hade varit hjälte i många fältslag, vänligt till honom: “Arme munk, arme munk, du går nu in för att våga en ädlare dust än jag eller någon annan härförare någonsin har gjort i våra blodigaste slag. Men om din sak är rättfärdig och du är övertygad om det, så gå fram i Guds namn och var inte rädd för någon. Gud kommer inte att överge dig.” — D’Aubigné, band 7, kap. 8.DSS 151.3

Så stod då Luther inför riksdagen. Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets förnämsta män. Aldrig har någon människa stått inför en mer respektingivande församling än den som Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför. “Bara det att han var närvarande, var i sig själv en stor seger över påvedömet. Påven hade bannlyst denne man. Han stod nu inför en tribunal som just genom denna handling hade ställt sig över påven. Påven hade förklarat honom i interdikt och avskurit honom från allt mänskligt umgänge. Ändå hade han kallats dit på ett respektfullt sätt och mottagits inför den mest upphöjda rådsförsamling i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad. Nu stod han färdig att tala till tusentals uppmärksamma lyssnare, som hade kommit tillsammans från de avlägsnaste trakter inom kristenheten. En väldig revolution hade igångsatts genom Luthers förmedling. Rom hade redan börjat stiga ned från sin tron. Det var en munks röst som orsakade denna förödmjukelse.” — Samma källa, band 7, kap. 8.DSS 151.4

Inför denna mäktiga och upphöjda församling blev reformatorn, som var av anspråkslös härkomst, förlägen och överväldigad av vördnad. Flera av furstarna som lade märke till hans reaktion gick fram till honom. En av dem viskade: “Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen.” Och en annan sade: “När man drager eder inför landshövdingar och konungar för min skull, är det eder Faders Ande som skall tala i eder.” Så framhölls Kristi ord av världens stormän för att styrka hans tjänare i prövningens stund.DSS 152.1

Luther fick sin plats alldeles framför kejsarens tron. En djup stillhet föll över den stora församlingen. Så reste sig en kejserlig ämbetsman. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och krävde att reformatorn skulle svara på två frågor. Erkände han att han hade skrivit dessa böcker och var det hans avsikt att återkalla de åsikter som han hade framhållit i dem? Då titlarna på böckerna lästes upp, svarade Luther på den första frågan med att erkänna att han hade skrivit böckerna. “Vad den andra frågan angår”, sade han, “inser jag att det gäller en sak som angår tron och människors frälsning och Guds ord som är den största och dyrbaraste skatten både i himmelen och på jorden. Jag skulle handla oklokt, om jag skulle svara på den utan att överväga den. Jag kunde bekräfta mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver och på det sättet synda mot Kristi ord. ‘Den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader som är i himmelen.’ — Matt. 10: 33. Därför ber jag i all underdånighet ers kejserliga majestät om att låta mig få tid så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” — D’Aubigné, band 7, kap. 8.DSS 152.2

Luther handlade klokt då han kom med denna begäran. Hans tillvägagångssätt överbevisade församlingen om att han inte gjorde något på grund av fanatism eller tillfälliga impulser. Ett sådant sinneslugn och en sådan självbehärskning hade de inte väntat sig av en som hade visat sig vara så djärv och omedgörlig. Detta ökade hans makt och gjorde det möjligt för honom att senare svara försiktigt, bestämt, klokt och värdigt, så att hans motståndare blev överraskade och besvikna och kände sig tillrättavisade för sin arrogans och stolthet.DSS 153.1