Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Ingen förlikning möjlig

    Både vänner och fiender blev till slut övertygade om att alla ytterligare försök att åstadkomma en förlikning skulle vara utan effekt.DSS 163.2

    Om reformatorn hade gett efter på en enda punkt skulle Satan och hans härskaror ha avgått med segern. Men hans oryggliga fasthet blev det medel som förde till att kyrkan blev frigjord. En ny och bättre tid inleddes. Denne ende man hade vågat tro och utföra något på egen hand i andliga angelägenheter. Detta skulle genom sitt inflytande påverka kyrkan och världen, inte bara i hans egen samtid utan ned genom alla kommande tider. Hans fasthet och trohet skulle ända till tidens slut stärka alla som skulle komma att få genomgå liknande upplevelser. Guds majestät och välde stod höjt över människors råd och över Satans stora makt.DSS 163.3

    Efter order från kejsaren fick Luther snart föreläggande att resa hem. Han visste att denna uppfordran snart skulle följas av att han bannlystes. Hotande moln hängde över hans väg. Men då han lämnade Worms var, hans hjärta fullt av glädje och tacksägelse. “Djävulen själv”, sade han, “vaktade påvens borg. Men Kristus har slagit en stor bräcka i den. Satan blev tvungen att medge att Herren är mäktigare än han.” — D’Aubigné, band 7, kap. 11.DSS 163.4

    För Luther var det alltjämt fråga om att se till att hans fasthet inte skulle uppfattas som upprorsanda. Efter sin avresa skrev han därför till kejsaren. “Gud som rannsakar hjärtan”, skrev han, “är mitt vittne på att jag är villig att uppriktigt lyda ers majestät i ära eller i vanära, i liv eller i död och utan något annat förbehåll än Guds ord, efter vilket människan skall leva. I alla angelägenheter här i livet skall min trohet vara orygglig. I detta avseende är vinning eller förlust utan betydelse för frälsning. Men när eviga intressen står på spel vill inte Gud att människor skall böja sig för människor. En sådan underkastelse i andliga angelägenheter är detsamma som verklig gudsdyrkan. En sådan bör endast ägnas Skaparen.” — D’Aubigné, band 7, kap. 11.DSS 163.5

    På sin resa hem från Worms fick Luther ett mottagande som var ännu mer smickrande än då han reste till Worms. Kyrkofurstar bjöd den bannlyste munken välkommen. Borgerliga härskare hedrade mannen som kejsaren hade fördömt. Man bad honom inträngande att predika. Trots det kejserliga förbudet steg han åter upp i talarstolen. “Jag har aldrig lovat mig själv att kedja Guds ord”, sade han, “inte heller vill jag göra det.” — Martyn, band 1, sid. 420.DSS 164.1

    Gud hade sörjt för en utväg för sin tjänare i denna farans stund. Ett uppmärksamt öga hade följt Luthers rörelser. En man med trofast och ädelt hjärta hade bestämt såg for att rådda honom. Det var klart att Rom inte skulle nöja sig med något mindre än hans död. Han kunde inte undgå lejonets gap om han inte fördes till något gömställe. Gud gav Fredrik av Sachsen klokhet att utföra en plan för att skydda reformatorn. Genom trofasta vänners hjälp genomfördes kurfurstens plan. Luther gömdes effektivt för både vänner och fiender. Under sin hemresa blev han gripen, skild från sina följeslagare och snabbt förd genom skogen till Wartburg, en ensamt liggande fästning i bergen. Både gripandet och bortförandet var i så hög grad hemligt att inte ens Fredrik själv visste vart de hade fört honom. Denna hemlighetsfullhet saknade inte avsikt. Så länge kurfursten inte visste något om den plats där Luther uppehöll sig, kunde han inte röja något. Han såg till att han fick veta att reformatorn var i trygghet. Med den upplysningen lät han sig nöja.DSS 164.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents