Förödmjukande självplågeri

De såg att många under påvens och hans prästers vägledning förgäves sökte uppnå förlåtelse för synd genom att plåga sina kroppar. Eftersom dessa människor hade blivit undervisade att lita på, att deras goda gärningar skulle frälsa dem såg de hela tiden på sig själva. De lät tankarna dröja kvar vid sitt syndiga tillstånd. De menade att de var föremål för Guds vrede, och plågade därför själ och kropp utan att finna någon lindring. Samvetsgranna människor var bundna av Roms läror. Tusentals lämnade släkt och vänner och tillbringade sitt liv i klostercellerna. De fastade ofta, piskade sig grymt, höll midnattsandakter och låg timtals utsträckta på det kalla stengolvet i sina dystra celler. De företog långa pilgrimsresor, förödmjukande bothandlingar och fruktansvärd tortyr. På detta sätt sökte tusentals människor förgäves sinnesfrid. Många av dem kände sig nedtryckta under sin börda av synder. De förföljdes av fruktan för Guds hämnande vrede, släpade sig igenom livet under lidanden, intill dess att krafterna var uttömda. Utan en enda stråle av ljus och hopp gick de i graven.DSS 70.3

Valdenserna längtade efter att få bryta livets bröd med dessa utsvultna människor. De ville förkunna för dem budskapet om frid i Guds löften och hänvisa dem till Kristus som deras enda hopp om frälsning. Läran att goda gärningar kan försona överträdelse av Guds lag betraktade de som falsk. Tillit till mänskliga förtjänster dolde Kristi outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, eftersom det fallna människosläktet inte kunde göra någonting för att bli godtaget av Gud. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster är underlaget för den kristnes tro. Människans beroende av Kristus måste vara lika verklig och hennes förening med honom måste vara lika påtaglig som lemmarnas förening med kroppen eller grenens förening med vinstocken.DSS 71.1

Påvars och prästers undervisning hade kommit människor att betrakta Gud, och till och med Kristus, som sträng, rannsakande och motbjudande. Frälsaren framställdes som så helt utan medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att de behövde hjälp av präster och helgon. De som fått sina sinnen upplysta av Guds ord längtade efter att visa dessa människor till Jesus som den medkännande, kärleksfulle Frälsaren, som stod med utsträckta armar och inbjöd alla att komma till honom med sin syndbörda, sin sorg och trötthet. De längtade efter att få undanröja alla de hinder som Djävulen staplat upp framför människorna, för att de inte skulle se löftena och gå direkt till Gud för att bekänna sina synder och få förlåtelse och frid.DSS 71.2

Med stor iver förklarade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande människor. Försiktigt tog de fram de omsorgsfullt avskrivna delarna av Bibeln. Deras största glädje var att förmedla hopp till de samvetsgranna, syndtyngda människor som bara kunde se Gud som en hämndens Gud, som väntade på att få skipa rättvisa. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöll de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbarar syndarens enda hopp. Så trängde sanningens ljus in i många förmörkade sinnen. Molnen drevs undan och rättfärdighetens sol lyste in i sinnet med läkedom under sina vingar. Ofta hände det att en eller annan del av Bibeln lästes gång på gång för att åhörarna ville att den skulle upprepas. Det var som om de ville vara alldeles säkra på att de hade hört rätt. Särskilt önska att dessa ord ofta upprepades: “Jesus, hans Sons, blod renar oss från all synd.” — 1 Joh. 1: 7. “Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.” — Joh. 3: 14, 15.DSS 71.3