Inblick bakom kulisserna

Åter fick Wycliffe tillfälle att försvara den engelska kronans rättigheter mot Roms övergrepp. Då han valdes till kunglig ambassadör, tillbringade han två år i Holland för att underhandla med påvens sändebud. Här blev han bekant med kyrkliga ämbetsmän från Italien, Frankrike och Spanien och fick tillfälle att se in bakom kulisserna och få kännedom om många saker som skulle ha förblivit dolda för honom, om han stannat kvar i England. Han fick veta mycket som kom att stärka hans senare verksamhet. Hos dessa representanter för det påvliga hovet kunde han se den romerska hierarkins sanna metoder och målsättning. Han återvände till England för att återuppta sin tidigare undervisning mera öppet och med större iver, och förklarade att girighet, stolthet och bedrägeri var Roms gudar.DSS 82.2

I en av sina traktater där han talar om påven och dem som samlar pengar åt honom, säger han: “De drar de fattiga människornas livsuppehälle ur landet. Många tusen mark av konungens pengar används varje år till sakrament och andliga ting som är förkastligt kätteri och simoni. De kommer därigenom hela kristenheten att stödja och upprätthålla detta kätteri. Ja, om vårt land hade en stor hög av guld och inga andra människor tog något av det än dessa stolta, världsliga prästers penningsamlare, så skulle förvisso hela den högen till sist bli förbrukad. Påven fortsätter nämligen att föra ut pengar ur landet och sänder inte något tillbaka annat än Guds förbannelse över hans simoni.” — John Lewis, History of the Life and Sufferings of J. Wiclif, sid. 37.DSS 82.3

En kort tid efter det att han återvänt till England utnämnde konungen honom till rektor vid Lutterworth. Detta var ett bevis för att monarken inte hade blivit förolämpad av hans öppna deklarationer. Wycliffes inflytande gjorde sig gällande vid hovet i de beslut som fattades och folket påverkades i sin tro.DSS 83.1

De påvliga åskviggarna riktades snart emot honom. Tre bannbullor sändes till England — en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna. I alla tre krävdes det att man ögonblickligen skulle vidta avgörande åtgärder för att stoppa till munnen på denne kätterske lärare. (Augustus Neander, General History of the Christian Religion and Church, punkt 6, sektion 2, pt. 1, paragraf 8. Se också “Tillägg”.) Innan dessa bannbullor anlände hade emellertid biskoparna i sin iver instämt Wycliffe att möta dem inför deras domstol för att förhöras. Men två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och folket omringade byggnaden och stormade in med sådan fart att domarna blev förskräckta och uppsköt processen till senare. Reformatorn fick gå sin väg i frid. Strax därefter dog Edvard III, som prelaterna på hans ålderdom hade försökt göra till motståndare mot reformatorn. Wycliffes tidigare beskyddare blev konung i riket.DSS 83.2

Då påvens bannbullor kom, fick hela England en bestämd order om att gripa och fängsla kättaren. Dessa åtgärder pekade direkt mot bålet. Det föreföll nästan säkert att Wycliffe snart skulle falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som en gång sade till sina tjänare: “Frukta icke... jag är din sköld” (1 Mos. 15: 1) räckte ännu en gång ut sin hand och skyddade sin tjänare. Döden drabbade inte reformatorn, men den påve som hade planerat att röja honom ur vägen, Gregorius XI, dog, och det råd som hade fått till uppgift att förhöra Wycliffe, upplöstes.DSS 83.3

Guds försyn styrde händelsernas gång så att Reformationen kunde utvecklas. Efter Gregorius’ död valdes två påvar som kämpade om ämbetet. De stridande parterna som båda påstod att de var ofelbara, krävde lydnad. (Se” Tillägg” om sid. 50.) Båda manade sina trogna att hjälpa honom att föra krig mot den andre, båda genomdrev sina krav genom fruktansvärda förkastelsedomar över motståndarna och löften om belöning i himmelen för dem som stödde dem. Denna händelseutveckling försvagade i hög grad påvemaktens inflytande. De rivaliserande grupperna var fullt sysselsatta med att angripa varandra. Wycliffe fick en tids andrum. Beskyllningar och förbannelser flög från påve till påve. Blod flöt i strömmar i försöken att stävja de motstridande anspråken. Brott och skandaler svepte som en flodvåg över kyrkan. Under tiden sådde reformatorn vid Lutterworth sanningens säd och riktade människornas blickar bort ifrån de kämpande påvarna till Jesus, Fridsfursten.DSS 83.4