De lämnade hus, ägodelar och levebröd

Då de flydde lämnade de hus, ägodelar och levebröd. De var främlingar i ett främmande land, bland ett folk som talade ett annat språk och som hade andra seder. De tvingades att söka nytt arbete som de var obekanta med för att tjäna sitt dagliga bröd. Medelålders män som hela sitt liv varit jordbrukare, måste nu lära sig ett hantverk. Men de fann sig med glädje i förhållandena och lät ingen tid gå förlorad i sysslolöshet eller klagomål. Fastän de flesta var fattiga, tackade de Gud för de välsignelser han ändå gav dem. De fann glädje i ostörd, andlig gemenskap med honom. “De visste att de var pilgrimer, men tänkte inte så mycket på det. I stället lyfte de sina ögon upp till himmelen, sitt käraste fosterland, och kände sig uppmuntrade och styrkta.” — Bancroft, del. 1, kap. 12, par. 15.DSS 282.3

Mitt under svårigheter och landsflykt blev kärleken och tron stärkt. De litade på Herrens löften. Han svek dem inte när de led nöd. Hans änglar var nära dem för att uppmuntra och uppehålla dem. Och då Guds hand tycktes leda dem över havet till ett land där de själva kunde grunda ett rike och efterlämna åt sina barn frihetens dyrbara gåva, gick de utan att dröja fram på den väg försynen anvisade. Gud hade tillåtit att hans folk prövades, så att de skulle bli beredda för det verk som han i sin nåd ville utföra för dem. Församlingen hade förts in i onda tider för att den skulle kunna bli upprättad igen. Gud ville nu uppenbara sin makt för att befria den, så att världen skulle få ett nytt bevis på att han inte sviker den som sätter sin tillit till honom. Han ledde händelsernas gång så att både Satans vrede och onda människors intriger tjänade till att befrämja hans ära och tillförsäkra hans folk en trygg tillflyktsort. Förföljelse och landsflykt öppnade vägen till frihet och lycka.DSS 283.1

Då puritanerna först tvingades att lämna den engelska kyrkan, hade de sammanslutit sig i en högtidlig överenskommelse att de, som Herrens fria folk, skulle “vandra tillsammans på alla de av hans vägar som de då kände till och som de senare skulle få upplysning om”. — J. Brown, The Pilgrim Fathers, sid.74. Detta var Reformationens sanna anda, och den viktigaste grundprincipen i protestantismen. Det var för denna orsaks skull som de första invandrarna reste från Holland för att finna ett hem i den nya världen. John Robinson, deras präst, som genom försynens skickelse hindrades att följa med dem, sade i sitt avskedstal:DSS 283.2

“Bröder vi måste snart skiljas. Endast Herren vet om jag skall leva så att jag någonsin mer får se era ansikten. Men vare sig Herren har bestämt det så eller inte, så vill jag inför Gud och hans heliga änglar ha det löftet av er, att ni inte följer mig längre än jag har följt Kristus. Om Gud genom något annat av sina redskap skulle uppenbara någonting för er, så var lika villiga att ta emot det som ni har varit att ta emot den sanning, som jag har förkunnat. Jag är nämligen helt övertygad om att Herren har mer sanning och större ljus, som han en gång skall låta lysa fram ur sitt heliga Ord.” — Martyn, band 5, sid. 70.DSS 283.3

“Jag kan inte nog beklaga tillståndet inom de av Reformationens församlingar som har kommit till en viss punkt i religionen men inte vill gå längre än Reformationens ledare gick. Man kan inte få lutheranerna att gå längre än till det som Luther fann. Ni ser att kalvinisterna sitter fast där den store mannen lämnade dem, trots att han inte såg allting. Det är ett sorgligt tillstånd som vi i hög grad beklagar. Även om dessa män var brinnande och lysande ljus på sin tid, kunde de ändå inte tränga in i allt Guds råd. Om de levde nu skulle de vara lika villiga att ta emot större ljus som de var att ta emot det ljus de först fick.” — D. Neal, History of the Puritans, band 1, sid. 269.DSS 284.1

“Tänk på ert församlingslöfte, i vilket ni har lovat att vandra på de Herrens vägar som han har uppenbarat eller kommer att uppenbara för er. Tänk på ert löfte och ert förbund med Gud och med varandra, att ni skall ta emot allt det ljus och all den sanning som skall uppenbaras för er från hans helga Ord. Men samtidigt förmanar jag er att vara försiktiga med det som ni tror vara sanning. Undersök det! Överväg det! Jämför det med andra bibeltexter i sanningens bok innan ni godkänner det. Det är nämligen inte möjligt att en fullkomlig kunskap på en gång skall bryta fram i den kristna världen, som så nyss har kommit ut ur ett så tjockt, antikristligt mörker.” — Martyn, band 5, sid. 70, 71.DSS 284.2

Önskan om samvetsfrihet gav nybyggarna mod att trotsa farorna på den långa sjöresan och att hålla ut under alla de motgångar och faror som mötte dem i ett obebott land. Med Guds välsignelse skulle de grundlägga en mäktig nation på Amerikas kuster. Men hur ärliga och gudfruktiga dessa nybyggare än var, så förstod de ändå ännu inte religionsfrihetens sanna principer. Den frihet de offrade så mycket för att tillförsäkra sig, var de inte så villiga att tillämpa på andra. “Mycket få, även av de frommaste och mest djuptänkande männen på 1600-talet, förstod helt den stora princip som är grunden i Nya testamentets lära, nämligen att Gud är den ende domaren över människors tro.” — Martyn, band 5, s. 297. Läran att Gud skulle ha gett kyrkan rätt att härska över människors samvete och att avgöra vad som är kätteri och att bestraffa det, är en av de påvliga villfarelser som har de djupaste rötterna. Samtidigt som reformatorerna förkastade den katolska trosläran, kunde de inte helt frigöra sig själva från att drivas av samma intoleranta anda. Det tjocka mörker som påvemakten under sin långa dominans hade insvept hela kristenheten i, hade ännu inte helt avlägsnats. En av de ledande förkunnarna i kolonin vid Massachusettsbukten sade: “Det var fördragsamhet som gjorde att världen blev antikristig. Det har aldrig skadat kyrkan att den straffat kättare.” — Martyn, band 5, sid. 335. Kolonisterna godkände regeln om att inga andra än församlingsmedlemmar skulle ha tillåtelse att delta i den borgerliga statens styrelse. Den bildade ett slags statskyrka. Det ålades varje enskild människa att betala en viss avgift för att underhålla prästerskapet. Myndigheterna hade makt att utrota kätteriet. Den borgerliga makten låg i kyrkans händer. Det dröjde inte länge förrän dessa villfarelser förde till det oundvikliga resultatet — förföljelse.DSS 284.3