Vaksamma ögon följer utvecklingen

Med dubbel iver gjorde Aleander klart för kejsaren att det var hans plikt att verkställa de påvliga edikten. Men enligt tysk lag kunde han inte göra detta utan furstarnas samtycke. Till slut gav kejsar Karl efter för legatens enträgenhet och anmodade honom att framlägga sin sak för riksdagen. “Det var en stolt dag för legaten. Församlingen var stor och saken ännu större. Aleander skulle försvara Rom. . . alla kyrkors moder och härskarinna. Han skulle försvara Petrus’ furstendöme inför de kristna makter som var representerade. Han var vältalig och visade sig vara uppgiften vuxen. Försynen hade bestämt att den romerska kyrkan skulle framträda och försvara sin sak genom sina duktigaste talesmän i närvaro av den högsta domstol som fanns, innan dess dom avgavs.” — Wylie, band 6, kap. 4. Det var med en viss oro som de som stödde reformatom såg effekten av Aleanders tal. Kurfursten av Sachsen var inte närvarande, men han hade gett några av sina rådsmän order att vara närvarande och göra anteckningar om legatens föredrag.DSS 144.1

Med all den kraft som hans lärdom och vältalighet gjorde möjlig försökte Aleander att kullkasta sanningen. Han slungade ut den ena beskyllningen efter den andra mot Luther. Han beskyllde honom för att vara fiende till kyrkan och staten, till både levande och döda, till prästerskapet och det allmänna folket, till kyrkomötena och enskilda kristna. “I Luthers villfarelse”, sade han, “finns tillräckligt med motiv för att döma hundra tusen kättare till bålet.”DSS 144.2

Till slut försökte han att förlöjliga dem som var anhängare av den nya tron. “Vad är alla dessa lutheraner?” frågade han. “En flock förmätna skolmästare, demoraliserade präster, tygellösa munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän tillsammans med det allmänna folket som de har vilselett och förfört. Hur högt står inte det katolska partiet över dem i antal, kunnighet och makt! Ett enstämmigt dekret från denna församling skulle upplysa de enfaldiga, varna de oförsiktiga, befästa de vacklande och stärka de svaga.” — D’Aubigné!, band 7, kap. 3.DSS 145.1

Med sådana vapen har sanningens försvarare under alla tider blivit angripna. Samma argument används alltjämt mot dem som vågar framhålla Guds ords rena och direkta undervisning i motsats till villfarelser som fått fotfäste. “Vilka är dessa som förkunnar en ny lära?” säger de som hävdar en populär kristendom. “De är olärda, fåtaliga och tillhör de lägre klasserna i samhället. Ändå ställer de krav på att ha sanningen och vara Guds utvalda folk. De är okunniga och vilseledda. Hur överlägsen i antal och inflytande är då inte vår kyrka! Hur många stora och lärda män har vi inte ibland oss! Hur mycket större makt har vi inte på vår sida!” Sådana argument är det som har tyngd och inflytande i världen. Men de är lika litet avgörande nu som de var på reformatorns tid.DSS 145.2

Reformationen slutade inte med Luther såsom många menar. Den skall fortsätta till tidens slut. Luther hade ett stort verk att utföra, att sprida det ljus som Gud lät lysa för honom. Men han fick inte allt det ljus som världen skulle få. Från den tiden och till nu har det hela tiden kommit nytt ljus över Bibelns undervisning, och nya sanningar har avslöjats.DSS 145.3

Legatens tal gjorde ett djupt intryck på riksdagen. Ingen Luther fanns närvarande som med Guds klara och överbevisande sanningar kunde bemöta påvekyrkans förkämpar. Inga försök gjordes att försvara reformatorn. Det fanns en allmän benägenhet att inte bara fördöma honom och den undervisning som han hävdade, utan också att om möjligt utrota kätteriet. Den romerska kyrkan hade haft sitt allra fördelaktigaste tillfälle att försvara sin sak. Allt vad den kunde säga till sitt eget försvar hade blivit sagt. Men denna skenbara seger var signalen till nederlaget. Från och med nu skulle motsättningarna mellan sanning och villfarelse komma allt tydligare i dagen, när de trädde fram på valplatsen i öppen konfrontation. Från den dagen skulle den romerska kyrkan inte stå lika säker som den tidigare hade gjort.DSS 145.4

De flesta medlemmarna av riksdagen skulle inte ha tvekat att överlämna Luther åt Roms hämnd. Det fanns emellertid många som insåg och beklagade det fördärv som härskade inom kyrkan. De önskade få ett slut på de missbruk som det tyska folket led under, på grund av prästerskapets girighet och korruption. Legaten hade framställt den påvliga regeringen i det gynnsammaste tänkbara ljus. Nu påverkade Herren en medlem av riksdagen att ge en korrekt skildring av de följder det påvliga tyranniet hade haft. Med ädel fasthet stod hertig Georg av Sachsen upp i denna furstliga församling och räknade med fruktansvärd exakthet upp påvedömets bedrägerier och avskyvärdheter och de katastrofala resultaten av detta. Till slut sade han:DSS 146.1

“Dessa är några av de missförhållanden som höjer sitt rop mot Rom. All skamkänsla är försvunnen. Deras enda mål är. . . pengar, pengar, pengar, . . . så att präster som skulle framhålla sanningen inte uttalar något annat än lögn och inte endast blir tolererade utan också belönade, därför att ju större deras lögner är desto större deras vinning. Det är från denna orena källa sådant smutsat vatten strömmar ut. Utsvävningar och habegär räcker varandra handen. . . Tyvärr är det de skandaler som prästerskapet orsakar, som störtar så många arma människor i evig förtappelse. En allmän reform måste genomföras.” — D’Aubigné, band 7, kap. 4.DSS 146.2

Ett mer effektivt och kraftfullt fördömande av de påvliga oegentligheterna kunde inte ens ha gjorts av Luther själv. Och medvetandet om att talaren var Reformationens avgjorda fiende gjorde att hans ord fick ännu större inflytande.DSS 146.3

Om församlingen hade fått sina ögon öppnade, skulle de som var närvarande ha sett Guds änglar som sände ljusstrålar genom villfarelsens mörker och öppnade sinnena att ta emot sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud som hade kontroll till och med över Reformationens motståndare. På det sättet banades väg för det stora verk som snart skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av en som var större än Luther hade hörts i denna församling.DSS 146.4

En kommitté utsågs omedelbart av riksdagen som skulle utarbeta en förteckning över de påvliga pålagor som vilade så tungt på det tyska folket. Denna förteckning, som innehöll 101 punkter, lades fram för kejsaren med anmodan om att ögonblickligen vidta åtgärder så att detta onda kunde avhjälpas. “Vilken förlust av kristna själar”, sade motionärerna, “vilka plundringar, vilken utsugning som följd av de skandaler som kristenhetens andliga huvud har omgett sig med. Det är vår plikt att förhindra vårt folks ruin och vanära. Därför ber vi er underdånigast, men enträget om att ge befallning om en allmän reformation och att se till att den genomförs.” — D’Aubigné, band 7, kap. 4.DSS 147.1