Tveklös kamp med fredliga vapen

Då Luther senare talade om det förbund som han hade tänkt upprätta mellan Reformationens furstar förklarade han att det enda vapen som skulle användas i denna kamp var “Andens svärd”. Till kurfursten av Sachsen skrev han: “Vi kan inte för vårt samvetes skull godkänna det förbund som har föreslagits. Vi vill hellre dö tio gånger än se att vårt evangelium skulle bli orsak till att en enda droppe blod utgöts. Vi bör vara såsom lamm som förs bort för att slaktas. Vi måste bära Kristi kors. Ers höghet skall inte frukta. Vi skall uträtta mer med våra böner än alla våra fiender med sitt skryt. Låt bara inte era händer bli besmittade av era bröders blod. Om kejsaren kräver att vi skall överlämnas till hans domstol, så är vi beredda att komma. Ni kan inte försvara vår lära. Var och en måste tro på eget ansvar och egen risk.” — D’Aubigné, band 14, kap. 6.DSS 203.6

Från de avskilda böneplatserna utgick en kraft som skakade om världen under den stora Reformationen. Där satte Herrens tjänare i helig tillit sina fötter på hans löftens klippa. Under det att striden i Augsburg pågick “lät Luther inte en enda dag gå utan att använda minst tre timmar till bön. Dessa tog han från den tid som var den för studier mest lämpliga.” Därinne i hans stilla kammare kunde man höra honom utgjuta sitt sinne inför Gud i ord som “präglades av tillbedjan, fruktan och hopp, och som när någon talar till en vän”. “Jag vet att du är vår Fader och vår Gud”, sade han, “och att du vill skingra dem som förföljer dina barn, för du är själv i samma fara som vi. Hela denna sak är din och det är bara på grund av att du har drivit oss till det, som vi har tagit itu med det. Beskydda oss då o, Fader!” — Samma källa, band 14, kap.6.DSS 204.1

Till Melanchthon som var nedtryckt av ångest och fruktan, skrev han: “Nåd och frid i Kristus — i Kristus säger jag och inte i världen. Amen. Jag avskyr med ett utpräglat hat dessa överdrivna bekymmer som förtär dig. Är saken orättfärdig så lämna den. Är den rättfärdig, varför skulle vi då göra hans löften om intet, när han bjuder oss att sova utan fruktan? . . . Kristus kommer inte att ställa sig utanför rättens och sanningens verk. Han lever och regerar. Vad har vi då att frukta för?” — D’Aubigné, band 14, kap. 6.DSS 205.1

Och Gud lyssnade till sina tjänares rop Han gav furstarna och förkunnarna nåd och frimodighet att försvara sanningen inför “världshärskare som råda här i mörkret”. Herren säger: “Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.” — 2 Petr. 2: 6. De protestantiska reformatorerna hade byggt på Kristus. Dödsrikets portar skulle inte bli dem övermäktigaDSS 205.2