Med övertalning och våld

Då påvedömet hade blivit fast etablerat, fortsatte arbetet med att upphöja söndagen. Till att börja med fortsatte människor i sitt jordbruksarbete, när de inte bevistade gudstjänsterna. Den sjunde dagen betraktades fortfarande som vilodag. Men en ständig förändring fortgick. De som innehade kyrkliga ämbeten fick inte döma i någon borgerlig angelägenhet på söndagen. Snart befalldes alla, oavsett rang eller ställning, att avstå från arbete. Straffet för fria medborgare var böter. Tjänarna blev piskade. Senare utfärdades en förordning om att de rika skulle bestraffas med att mista hälften av sin egendom. Slutligen bestämdes det att de skulle göras till slavar, om de alltjämt inte ville underkasta sig. De lägre klasserna straffades med livslång landsförvisning.DSS 550.1

Underverk utnyttjades också. Bland andra underverk sades det att en bonde som plöjde sin åker på en söndag och då skrapade plogen ren med ett järn, fann att järnet fastnad i handen på honom. I två år bar han det med sig vart han gick “till hans ytterligt stora plåga och skam”. — Francis West, Historical and Practical Discourse on the Lord’s Day, sid. 174.DSS 550.2

Senare utfärdade påven föreskrifter om att församlingsprästerna skulle förmana dem som överträdde söndagen, att gå till kyrkan. Där skulle de läsa sina böner så att de inte skulle dra ännu större olycka över sig själva och sina grannar. Ett råd som bestod av präster, påstod att eftersom några hade drabbats av blixten under det att de arbetade på en söndag, måste den vara sabbat. “Detta visar”, sade prelaterna, “i hur hög grad det har misshagat Gud att de ringaktat denna dag.” Vidare riktades en framställning till prelater, ministrar, konungar och furstar att tillsammans med alla trogna människor “göra den största möjliga ansträngning för att dagen åter skulle kunna bli hedrad. Till kristendomens fromma bör den för framtiden helighållas med större hängivenhet”. Thomas Morer, Discourse in Six Dialogues on the Name, Notion, and Observation of the Lord’s Day, sid. 271.DSS 550.3

Då det visade sig att kyrkomötets dekret inte räckte till, ombads de världsliga myndigheterna att utfärda ett edikt som skulle sätta skräck i befolkningen och tvinga dem att upphöra med att arbeta på söndagen. På en synod i Rom blev alla tidigare bestämmelser på nytt bekräftade med större kraft och allvar. De infördes dessutom i den andliga lagen och genomdrevs av de borgerliga myndigheterna över nästan hela kristenheten. (Se Heylyn, History of the Sabbath, del 2, kap. 5, sekt. 7.)DSS 551.1

Frånvaron av bibliskt stöd för söndagsfirandet väckte ändå en inte obetydlig förvirring. Människor ifrågasatte om deras lärare hade rätt att förkasta Guds uttryckliga bud: “Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat” för att få dem att iaktta solens dag. För att ersätta bristen på bibliska bevis måste de söka finna något annat. En ivrig förkämpe för söndagen som besökte församlingarna i England vid slutet av 1100-talet, mötte motstånd hos trofasta sanningsvittnen. Hans bemödanden blev så resultatlösa att han till en tid lämnade landet. Hela tiden funderade han över hur han skulle genomdriva sin lära. Då han kom tillbaka var bristen avhjälpt och hans senare verksamhet bar mer frukt. Han hade med sig ett dokument som han påstod kom från Gud själv. Det innehöll den nödvändiga befallningen angående helighållandet av söndagen och dessutom fruktansvärda hotelser för att skrämma de olydiga. Man sade att detta dyrbara dokument — ett falsarium, lika tarvligt som den institution som det skulle stödja — hade fallit ned från himmelen och hade upptäckts i Jerusalem på Simons altare på Golgata. Men det kom från det påvliga palatset i Rom. Svek och förfalskningar för att öka kyrkans makt och framgång har under alla tider betraktats som lagliga medel inom den påvliga hierarkin.DSS 551.2

Dokumentet förbjöd arbete från den nionde timmen, klockan tre lördag eftermiddag, till soluppgången måndag morgon. Dess auktoritet stärktes av berättelser om många underverk. Det berättades att människor som arbetat över den bestämda tiden hade drabbats av förlamning. En mjölnare som försökte mala sitt korn såg, att i stället för mjöl kom det ut en ström av blod. Kvarnhjulet stod stilla, trots den starka vattenströmmen. En kvinna som bakade, fann att brödet inte hade gräddats då hon tog ut det, trots att ugnen hade varit glödande het. En annan person som hade deg färdig för bakning vid den nionde timmen, men bestämde sig för att sätta undan den till måndag, fann följande dag att den hade formats till bröd och bakats genom gudomlig kraft. En man som hade bakat bröd efter den nionde timmen på en lördag fann då han skar upp det följande morgon att det kom blod ut från det. Med hjälp av sådana absurda och vidskepliga fantasiprodukter försökte söndagsfirandets försvarare att grundlägga dess helighet. (Se Roger de Hoveden, Annals, band 2, sid. 528-530.)DSS 551.3

Både i Skottland och England skapade man större respekt för söndagen genom att delvis knyta den till den forntida sabbaten. Men tiden för dess helighållande var varierande. Ett edikt från konungen av Skottland krävde att “lördagen från kl. 12 middag bör betraktas som helig”, och att ingen från denna tidpunkt till måndag morgon fick utföra någon världslig angelägenhet. — Morer, sid. 290, 291.DSS 552.1