Oursäktlig trångsynthet

Det fanns knappast under denna långa tid i Frankrike en enda generation som inte bevittnade hur evangeliets anhängare flydde för förföljelsens vanvettiga raseri. De länder i vilka de fann en tillflyktsort, blev berikade med den intelligens, konst, flit och ordning som så ofta utmärkte dem. Och i samma proportion som de försåg andra länder med dessa goda gåvor tömde de sitt eget på dem. Om de som nu blev fördrivna hade fått vara kvar i Frankrike, om de landsflyktiga genom sin kunnighet och sitt arbete hade odlat landets jord under dessa 300 år, skulle mycket ha varit annorlunda. Om deras konstnärliga begåvning hade använts till att utveckla franska varor, om de med sin skaparkraft och forskaranda under dessa 300 år hade berikat litteraturen och utvecklat vetenskapen, vad skulle landet inte ha blivit! Tänk om deras klokhet hade fått leda Frankrikes politik. Tänk om deras känsla för rätt och rättfärdighet hade skapat landets lagar och Bibelns kristendom stärkt folkets förstånd och härskat över dess samvete. Vilken härlighet skulle då inte ha omstrålat Frankrike idag! Vilket stort, framgångsrikt och lyckligt land skulle det inte ha varit, ett mönster för andra länder.DSS 271.1

“Men en blind och oursäktlig trångsynthet jagade från dess jord bort varje dygdens förkunnare, var och en som försvarade ordning, var och en som ville bevara tronen. Till de människor som skulle ha gjort sitt land känt och ärat på jorden sades det: Välj det du vill: bålet eller landsförvisning. Till sist var staten fullständigt ödelagd. Det fanns inte längre någons samvete att slavbinda, inte längre någon kristendom att föra till bålet, inte längre någon patriotism att driva i landsflykt.” — Wylie, band 13, kap. 20. Och det fruktansvärda resultatet blev revolutionen med dess skräckvälde.DSS 271.2

“Efter det att hugenotterna hade flytt, följde en tid av allmän nedgång i Frankrike. Blomstrande fabriksstäder förföll. Fruktbara marker blev åter öde. Andlig slöhet och moralisk tillbakagång följde efter en tid av ovanliga framsteg. Paris blev ett enda jättestort fattighus. Man räknar med att det vid början av revolutionen fanns 200.000 fattiga som krävde understöd ur konungens hand. Bara jesuiterna frodades i den förfallande nationen och härskade med ett fruktansvärt tyranni över kyrkor och skolor, fängelser och galärer.” Evangelium skulle ha skänkt Frankrike lösningen på de politiska och sociala problem som trotsat konungens, prästerskapets och lagstiftarnas klokhet och slutligen fört landet till anarki och ruin. Men under den romerska kyrkans dominans hade folket glömt Frälsarens undervisning om självuppoffring och osjälvisk kärlek. De undervisades inte längre om att visa självförnekelse för andras bästa. De rika tillrättavisades inte för att de förtryckte de fattiga. De fattiga fick ingen hjälp mot förtryck och nedvärdering. De rikas och mäktigas egoism blev mer och mer iögonenfallande och betungande. Under århundraden hade adelns girighet och lastbarhet resulterat i att bönderna blev till ytterlighet utplundrade. De rika gjorde orätt mot de fattiga. De fattiga hatade de rika.DSS 272.1

I många provinser ägdes bondgårdarna av adeln. Arbetarklassen ägde inte någonting. De var helt utlämnade åt godsägarnas nåd och måste böja sig för deras orimliga krav. Medelklassen och underklassen måste bära de bördor som både statens och kyrkans underhåll förde med sig. Både borgerliga myndigheter och prästerskapet lade runga skatter på dem. “De adligas önskemål betraktades som den högsta lag. Bönderna kunde gärna svälta utan att deras förtryckare brydde sig om det. Folket tvingades vid varje tillfälle att ta hänsyn till godsägarens personliga intressen. Lantarbetarnas liv av aldrig upphörande arbete och misär, deras klagomål om de någonsin vågade klaga, behandlades med överlägset förakt. Domstolarna tog alltid mer hänsyn till en adelsman än till en bonde. Domarna tog ofta emot mutor. Varje infall från aristokratens sida hade lags giltighet på grund av den allmänna korruptionen. Av de skatter som de världsliga stormännen på ena sidan och prästerskapet på den andra pressade ut av befolkningen nådde inte ens hälften någonsin fram till den kungliga eller de biskopliga skattkamrarna. Resten ödslades bort på hejdlösa utsvävningar. Och de människor som på det sättet utplundrade sina medmänniskor betalade inte själva skatt. Enligt lag och sedvana var de berättigade till alla statens ämbeten. De privilegierade klasserna utgjorde 150.000 och för att dessa skulle bli tillgodosedda dömdes miljoner människor till ett hopplöst och förnedrande liv.” (Se “Tillägg”.)DSS 272.2