Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Tiden som förkortades

    De två tidsperioder som omtalas här, de “fyrtiotvå månaderna” och de “ett tusen två hundra sextio dagarna”, betyder detsamma. Båda avser den tid under vilken Kristi församling skulle undertryckas av den romerska kyrkan. De 1260 åren av påvlig dominans började år 538 e.Kr. och skulle därför sluta år 1798. (Se “Tillägg” om sid. 54.) Vid den tidpunkten gick en fransk här in i Rom. Påven togs till fånga. Han dog i landsflykt. Visserligen valdes en ny påve inte så långt därefter, men den påvliga hierarkin har sedan den tiden inte kunnat utöva samma makt som den tidigare hade.DSS 260.2

    Förföljelsen av den kristna församlingen fortsatte inte ända fram till slutet av de 1260 åren. I barmhärtighet mot sitt folk förkortade Gud tiden för deras eldprov. Då vår Frälsare förutsade den tid av stor nöd som skulle drabba församlingen, sade han: “Om den tiden icke bleve förkortad så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” — Matt . 24: 22. Reformationens inflytande kom förföljelsen att upphöra före år 1798.DSS 260.3

    Om de två vittnena skriver profeten vidare: “Dessa vittnen äro två olivträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.” “Ditt ord”, sade psalmisten, “är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” — Upp. 11: 4; Ps. 119: 105. De två vittnena symboliserar det Gamla och det Nya testamentet. Båda är betydelsefulla vittnen om Guds lags ursprung och eviga giltighet. Båda vittnar också om frälsningsplanen. Symbolerna, offren och profetiorna i Gamla testamentet pekar framåt på en Frälsare som skulle komma. Evangelierna och breven i Nya testamentet berättar om en Frälsare som har kommit på exakt det sätt som förutsades av symboler och profetior.DSS 260.4

    “Jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.” Under den största delen av denna tidsperiod var Guds vittnen mycket litet kända. Påvemakten sökte undanhålla folket sanningens ord och ställde fram för dem falska vittnen för att motsäga deras vittnesbörd. (Se” Tillägg”.) Bibeln fördömdes av kyrkliga och borgerliga myndigheter. Dess vittnesbörd förvanskades. Varje försök som människor och onda makter kunde tänka ut, gjordes för att leda människornas tankar ifrån den. De som vågade förkunna dess heliga sanningar jagades, förråddes, pinades och inspärrades i fängelsehålor. De led som martyrer för sin tro. De tvingades att fly ut för att söka skydd i bergshålor eller i jordens hålor och grottor. Det är dessa förhållanden som symboliseras av dessa trofasta vittnen som profeterade, klädda i säcktyg. Ändå fortsatte de sin förkunnelse under hela denna tid av 1260 år. Även under den allra mörkaste tiden fanns det trofasta människor som älskade Guds ord och som ivrade för hans ära. Dessa trogna tjänare fick visdom, kraft och auktoritet att förkunna hans sanning under hela denna tid.DSS 261.1

    “Om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och förtär deras ovänner, ja, om någon vill göra dem skada, så skall han bliva dödad på det sättet.” — Upp. 11: 5. Människor kan inte ostraffat trampa Guds ord under sina fötter. Betydelsen av denna fruktansvärda hotelse framhålls i det sista kapitlet i Uppenbarelseboken med dessa ord: “För var och en som hör de profetians ord, som står i denna bok, betygar jag detta: ‘Om någon lägger något till dem, så skall Gud på honom lägga de plågor, om vilka är skrivet i denna bok. Och om någon tager bort något från de ord, som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok’” — Upp. 22: 18, 19.DSS 261.2

    Sådana är de varningar som Gud har gett för att förhindra att människor på något sätt skulle förändra det som han har uppenbarat eller föreskrivit. Det gäller alla som genom sitt inflytande leder människor till att ringakta Guds lag. De som lättsinnigt förklarar, att det saknar betydelse om man lyder Guds lag eller inte, borde därför frukta och bäva. Alla som sätter sina egna åsikter högre än Guds uppenbarelse, alla som gärna vill förändra Bibelns tydliga innebörd för att anpassa den till sitt eget samvete eller för att kunna följa världen, tar på sig ett fruktansvärt ansvar. Det skrivna Ordet, Guds lag, kommer att bedöma varje människas karaktär och fördöma alla som enligt dess ofelbara bedömning visar sig inte hålla måttet.DSS 262.1

    “När de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd.” Den tid under vilken de två vittnena skulle profetera klädda i säcktyg, slutade år 1798. Då de närmade sig avslutningen av sin verksamhet skulle krig föras mot dem av den makt som omtalas som “vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden”. I många av Europas länder hade de makter som härskade inom kyrkan och staten under århundraden dominerats av Satan med hjälp av påvedömet. Men här framställs en ny manifestation av satanisk makt.DSS 262.2

    Under sken av högaktning för Bibeln hade den romerska kyrkan hållit den dold i ett okänt språk och gömd undan folket. Så länge Rom härskade hade de två vittnena profeterat “klädda i säcktyg”. Men en annan makt — djuret från av grunden — skulle uppstå för att föra ett öppet, förklarat krig mot Guds ord.DSS 262.3

    “Den stora staden” där dessa vittnen skulle dödas på gatorna och där deras lik skulle ligga kvar är “andligen talat” Egypten. Av alla de länder som den bibliska historien omtalar, var Egypten det som fräckast förnekade den levande Gudens existens och satte sig upp mot hans befallningar. Ingen konung vågade någonsin mer öppet och överlägset göra uppror mot Herrens myndighet, än fallet var med konungen i Egypten. När Moses i Herrens namn framförde budskapet till honom, svarade Farao stolt: “Vem är Herren, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av Herren och vill ej heller släppa Israel.” — 2 Mos. 5: 2. Detta är ateism. Det land som representeras av Egypten skulle uttala ett liknande förnekande av den levande Gudens anspråk och skulle visa en liknande anda av otro och trots. “Den stora staden” blir “andligen talat” också jämförd med Sodom. Sodoms överträdelser av Guds lag tog sig särskilt uttryck i omoral. Denna synd skulle också på ett framträdande sätt känneteckna den nation som skulle uppfylla detaljerna i denna bibeltext.DSS 262.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents