Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Byggnadsverk med bleknad glans

    Efter det att Nebukadnessar hade ödelagt templet blev det, ungefär fem hundra år före Kristus, åter uppbyggt av ett folk, som efter en livslång fångenskap hade kommit tillbaka till ett öde och nästan folktomt land. Bland dem fanns gamla män som hade sett Salomos tempel i dess härlighet. Och då grunden lades till det nya huset grät de därför att det måste bli så mycket mindre än det gamla. Den känsla som gjorde sig gällande skildras dramatiskt av profeten: “Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon?” — Hag. 2: 4; Esra 3: 12. Det var då som löftet gavs att detta senare tempels härlighet skulle bli större än det tidigares.DSS 23.2

    Detta andra tempel kunde inte mäta sig med det första i prakt. Inte heller blev det helgat genom de synliga tecken på Guds närvaro som hade varit knutna till det första templet. Invigningen av detta andra tempel utmärkte sig inte genom någon uppenbarelse av övernaturlig kraft. Ingen sky av härlighet fyllde den nybyggda helgedomen. Ingen eld från himmelen föll ned för att förtära offret på altaret. Härligheten vilade inte längre mellan keruberna i det allraheligaste. Arken, nådastolen och vittnesbördets tavlor fanns inte längre därinne. Ingen röst ljöd från himmelen för att ge till känna Herrens vilja för den bedjande prästen.DSS 23.3

    Under århundraden hade judarna försökt visa på vilket sätt Guds löfte genom Haggai hade uppfyllts, men stolthet och otro gjorde dem blinda, så att de inte kunde se den sanna betydelsen i profetens ord. Detta andra tempel blev inte hedrat av Herrens härlighets strålglans men genom att Han, i vilken “gudomens hela fullhet” bodde, Han som var den människoblivne Guden hade kommit till sitt tempel, då mannen från Nasaret undervisade och botade i de heliga förgårdarna. Bara genom att Kristus var närvarande och inte av någon annan orsak kom detta andra tempel att överglänsa det första i härlighet. Men Israel hade förkastat den gåva som erbjudits dem från himmelen. Med den ödmjuke läraren som den dagen hade gått ut genom den gyllene porten, hade härligheten för alltid lämnat templet. Frälsarens ord: “Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde”, hade redan gått i uppfyllelse.DSS 24.1

    Kristi förutsägelse om att templet skulle bli ödelagt hade fyllt lärjungarnas sinnen med fruktan och undran. De ville tydligt och klart veta vad han menade. I mer än fyrtio år hade man frikostigt offrat rikedom, arbete och arkitektonisk konst för att förhöja dess skönhet. Herodes den store hade slösat både romersk förmögenhet och judiska skatter på det. Världens kejsare hade också berikat det med sina gåvor. Massiva block av vit marmor av nästan sagolik storlek hade för detta syfte hämtats från Rom och utgjorde nu en del av byggnaden. Det var dessa stenar som lärjungarna hade gjort honom uppmärksam på, då de sade: “Se, hurudana stenar och hurudana byggnader!” — Mark. 13: 1.DSS 24.2

    På detta gav Jesus det allvarsfyllda och överraskande svaret: “Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” — Matt. 24: 2.DSS 24.3

    Lärjungarna satte Jerusalems ödeläggelse i samband med de händelser som de menade skulle äga rum vid Kristi personliga återkomst i jordisk harlighet. De väntade att han skulle sätta sig på ett världsrikes tron, straffa de hårdnackade judarna och befria nationen från det romerska oket. Herren hade sagt dem att han skulle komma tillbaka för andra gången. När han talade om straffdomar över Jerusalem gick deras tankar genast till hans återkomst. Under det att de var samlade omkring Frälsaren uppe på Oljeberget sade de: “Säg oss, när detta skall ske och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.” — Vers 3.DSS 24.4

    Framtiden doldes av barmhärtighet för lärjungarna. Hade de vid detta tillfälle helt förstått de två fruktansvärda händelser som skulle inträffa — Frälsarens lidande och död och att deras stad och deras tempel skulle bli ödelagda — skulle de ha blivit överväldigade av skräck. Kristus omnämnde endast för dem de mest framträdande händelser som skulle äga rum strax före tidens slut. De förstod inte just då vad han sade, men dess innebörd skulle komma att avslöjas för hans folk då de behövde den undervisning som han då gav. Hans förutsägelser hade dubbel betydelse: de skildrade ödeläggelsen av Jerusalem, men de var också en framställning av ödeläggelsen på den sista stora dagen.DSS 25.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents