Förseglingen bruten

Wolff trodde att Herrens ankomst var nära. Han tolkade de profetiska tidsperioderna så att världens slut skulle komma bara några få år efter den tid som Miller hade fastställt. Till dem som enligt Bibelns ord hävdade: “Om den dagen och den stunden vet ingen något” och som sade att människorna inte kan veta något om närheten av Kristi återkomst, svarade Wolff: “Säger Herren att vi aldrig skall få veta något om den dagen eller den stunden? Ger han oss inte tidens tecken, för att vi skall veta när hans ankomst är nära, på samma sätt som vi vet att sommaren närmar sig när bladen på fikonträden slår ut? Skall vi aldrig få veta något om tiden? Han uppmanar oss ju att inte bara läsa profeten Daniel utan också att förstå vad han säger. Och det är just Daniel som säger att orden är gömda under insegel intill tidens ände (som också var fallet då han levde). Då skall många forska ivrigt. Kunskapen (om ändens tid) skall tillväxa. (Dan. 12: 4.) Dessutom är det inte vår Herres avsikt med detta att vi skall vara helt okunniga om när tiden närmar sig utan att ingen kan veta den exakta dagen och stunden. Han säger att vi kan veta så mycket om tidens tecken att det kommer oss att bereda oss för hans ankomst, liksom då Noa byggde arken.” — Wolff, Researches and Missionary Labors, sid. 404, 405.DSS 348.1

Om det populära sättet att tolka eller snarare misstolka Bibeln skriver Wolff: “De flesta kristna församlingar har vänt sig bort ifrån Bibelns tydliga undervisning och till buddisternas overkliga system. De tror nämligen att människornas framtida lycka består i att fara omkring i luften. När de läser ordet judar så skall det betyda hedningar och när de läser Jerusalem så betyder det för dem församlingen och när det står jorden så betyder det himmelen och Herrens återkomst skall betyda missionssällskapens framgång.” — Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid. 96.DSS 349.1

Under de tjugofyra åren från 1821 till 1845 reste Wolff vida omkring. Han besökte Egypten och Etiopien. I Asien reste han genom Palestina, Syrien, Persien, Bokhara och Indien. Han var också i USA. På sin resa dit predikade han på S:t Helena. Han kom till New York i augusti 1837. Efter det att han hade talat där, predikade han i Philadelphia och Baltimore och reste sedan till Washington. Om det besöket säger han: “Enligt expresident John Quincy Adams’ förslag i kongressen blev det enhälligt beslutat att jag skulle hålla föredrag i kongressens mötessal. Detta höll jag en lördag. Mötet blev ärat av att alla medlemmar av kongressen var närvarande tillsammans med biskopen av Virginia, prästerna i Washington och stadens borgare. Samma ära visades mig av regeringen i New Jersey och Pennsylvania. I deras närvaro höll jag föredrag om mina studier i Asien och dessutom om Jesu Kristi personliga övertagande av herradömet.” — Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid. 398, 399.DSS 349.2

Doktor Wolff reste i de mest ociviliserade länder utan skydd av någon europeisk myndighet. Påfrestningarna var stora och farorna många. Han blev slagen och han fick svälta. Han blev en gång såld som slav och tre gånger dömd till döden. Han blev jagad av rövare och var nära att omkomma av törst. En gång blev han berövad allt han ägde och måste gå flera hundra kilometer till fots genom bergen. Snön piskade honom i ansiktet och hans bara fötter blev stela av att gå på den frusna marken.DSS 349.3

När någon varnade Wolff för att gå bland vilda, fientliga stammar, svarade han att han var “försedd med vapen” — “bön och nit för Kristus och förtröstan på hans hjälp”. “I mitt hjärta är jag utrustad med kärlek till Gud och till min nästa och Bibeln har jag i min hand.” — W H D Adams: In Perils Oft, sid. 192. Vart han gick hade han Bibeln på hebreiska och engelska med sig. Om en av sina senare resor säger han: “Jag höll en öppen bibel i min hand. Jag kände att min kraft låg i den boken och att dess styrka skulle hålla mig uppe.” — Samma källa, sid. 201.DSS 349.4

Så fortsatte han med sitt arbete till dess att budskapet om domen hade förkunnats inom en stor del av den bebodda världen. Bland judar, turkar, perser, hinduer och många andra folkslag och stammar förkunnade han Guds ord på dessa folks eget språk. Överallt förkunnade han Messias’ ankomst och regering.DSS 350.1

På sina resor i Bokhara fann han ett avlägset, isolerat folk som trodde på läran om Herrens snara återkomst. Han säger att araberna i Jemen “har en bok som de kallar Seera som talar om Kristi återkomst och hans regering i härlighet. De väntar att stora händelser skall inträffa år 1840”. — Jounal of the Rev Joseph Wolff, sid. 377. “I Jemen tillbringade jag sex dagar med rechabiterna. De dricker inte vin, planterar inte vingårdar, sår inte säd, bor i tält och minns Jonadab, Rekabs son. Jag fann i deras sällskap Israels barn av Dans stam. . . som tillsammans med Rekabs barn väntade på Messias’ snara ankomst på himmelens skyar.” — Samma källa, s.389.DSS 350.2

En liknande tro fann en annan missionär bland människor som bodde i Tartariet. En av tartarernas präster frågade missionären när Kristus skulle komma tillbaka för andra gången.DSS 350.3

Då missionären svarade att han inte visste det, blev prästen mycket förvånad över en sådan okunnighet hos en som menade sig vara bibellärare. Han förklarade att han själv, enligt profetiorna trodde, att Kristus skulle komma omkring år 1844.DSS 350.4