En obekymrad och ovetande värld

Ingenting tyder på att de väntar Kristus. Inga föreberedelser görs för att ta emot livets Furste. Förundrat står det himmelska sändebudet i begrepp att vända tillbaka till himmelen. Då upptäcker han en skara herdar som vaktar sin hjord om natten. Under det att de stirrar upp mot stjärnhimlen tänker de på profetian om en Messias som skall komma till jorden. De längtar efter att detta skall uppfyllas. Här finns några som är färdiga att ta emot det himmelska budskapet. Och plötsligt uppenbarar sig Herrens ängel och förkunnar den stora glädjen. En överjordisk härlighet strålar ut över grässlätterna. Änglarnas oräkneliga här visar sig. Som om glädjen var för stor för att förmedlas hit ned av en enda budbärare, stämmer en kör av röster upp sången som en gång alla de frälsta skall sjunga: “Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.” — Luk. 2: 14.DSS 305.2

Hur mycket inrymmer inte denna sällsamma berättelse från Betlehem! Hur tillrättavisar den inte vår otro, vår stolthet och vår självtillräcklighet! Hur varnande talar den inte till oss om att vi skall se till, att inte också vi genom vår syndiga likgiltighet skall vara blinda inför tidens tecken och därigenom inte förstå när vårt tillfälle kommer!DSS 305.3

Det var inte bara på Judéens berg, inte bara bland de fattiga herdarna som änglarna fann några som väntade på Messias’ ankomst. Också bland hedningarna fanns det några som väntade på honom. Det var de vise männen, rika och ädla filosofer från Österlandet. Dessa magiker, som studerade naturen hade sett Gud i hans skapade verk. I hebréernas skrifter hade de läst om stjärnan som skulle framträda ur Jakob. Längtansfullt väntade de på honom som inte endast skulle vara “Israels tröst” utan också “ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna” och “för att. . . bliva till frälsning intill jordens ända”. (Luk. 2: 25, 32; Apg.13: 47.) De sökte efter ljus. Ljus från Guds tron lyste också ned över stigen framför deras fötter. Prästerna och rabbinerna i Jerusalem, som hade satts att vara väktare och tolkare av sanningen, förstod ingenting. Den himmelska stjärnan förde emellertid dessa hedniska främlingar till den nyfödde konungens födelseplats.DSS 306.1