“Döden är på dina läppar”

“Döden är på dina läppar”, sade de. “Betänk nu dina felsteg och ta i vår närvaro tillbaka allt det du har sagt för att skada oss.” Reformatorn lyssnade stilla tills de var färdiga. Då bad han tjänaren om hjälp så att han kunde sätta sig upp och luta sig mot kuddarna. Medan de stod där och väntade på hans bekännelse, fäste han sin skarpa blick på dem och sade med den starka, fasta röst som så ofta hade fått dem att darra: “Jag skall inte dö utan leva och fortsätta att uppenbara munkarnas onda gärningar.” — D’Aubigné, band 17, kap. 7. Överraskade och skamsna skyndade munkarna bort ifrån rummet.DSS 85.2

Wycliffes ord gick i uppfyllelse. Han levde till dess att han fick ge sina landsmän Bibeln, det mäktigaste av alla vapen mot Rom, det medel som Gud hade valt för att upplysa folket om den sanna religionen och som gav dem frihet. Reformatorn var sjuklig och visste att han bara hade några få år kvar att arbeta. Han såg det motstånd han skulle komma att möta, men han blev uppmuntrad av löftena i Bibeln och fortsatte modigt sin verksamhet. Med klara tankar och rik erfarenhet hade han blivit bevarad och förberedd, genom Guds särskilda ingripande, för detta sitt livs största verk. Medan hela kristenheten befann sig i uppror, utförde Wycliffe i Lutterworth det reformationsverk som han själv hade valt utan att fråga efter stormen som rasade omkring honom. “Till slut var verket fullbordat, den första engelska översättningen av Bibeln hade sett dagens ljus. Guds ord hade öppnats för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse eller bål. Han hade gett det engelska folket ett ljus som aldrig skulle slockna. Då han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mer för att krossa okunnighetens och lastens bojor och mer for att höja sitt fädernesland och ge det frihet än någon människa kunde uppnå genom även de mest lysande segrar på slagfältet.DSS 85.3

Boktryckarkonsten var ännu okänd, varför det var ett långt och krävande arbete att få fler exemplar av Bibeln. Intresset för boken blev emellertid så stort att många med glädje tog del i att skriva av den. Men skrivarna kunde inte producera så många exemplar som folk ville ha. Några av de rikaste köparna beställde hela avskrifter av Bibeln för sig själva. Andra köpte delar av den. Ofta slog sig flera familjer samman om att köpa en avskrift. På det sättet fann Wycliffes bibel snart vägen till många hem i England.DSS 86.1

“Människorna lärdes att använda sitt förnuft, så att de inte längre blitt underkastade sig påvens läror. Wycliffe förkunnade nu klart protestantismens grundsatser: Frälsning enbart genom tro på Kristus och Bibelns ofelbarhet som det enda rättesnöret för tro och lära. De förkunnare han hade sänt ut spred Bibeln och reformatorns skrifter med sådan framgång att nästan hälften av folket i England tog emot den nya läran.DSS 86.2

Då Bibeln kom ut blev kyrkans myndigheter förskräckta. Nu hade de en motståndare att kämpa med som var starkare än Wycliffe, en motståndare som deras vapen inte kunde göra mycket emot. Vid denna tid fanns det ingen lag i England som förbjöd någon att läsa Bibeln, eftersom den aldrig tidigare hade utgetts på engelska. Men vid den här tiden utfärdades sådana lagar och de blev strängt genomdrivna. Ändå hade reformatorerna under en viss tid tillfälle att sprida Bibeln trots att prästerna sökte att hindra dem.DSS 86.3

Åter började de påvliga ledarnas intriger för att tysta reformatorn. Tre ånger i följd instämdes han till olika undersökningsdomstolar, men utan att de kunde åstadkomma något. Först förklarade en synod av biskopar hans skrifter som kätterska. De fick den unge konungen Rikard II på sin sida. De lyckades få ett kungligt dekret som dömde alla som höll fast vid de fördömliga lärorna, till fängelsestraff.DSS 86.4

Wycliffe vädjade nu till parlamentet. Inför Nationsrådet lade han oförskräckt fram en anklagelse mot prästerskapet och krävde en reform ifråga om kyrkans enorma maktmissbruk. Med överbevisande kraft skildrade han påvestolens övergrepp och förfall. Hans fiender blev förvirrade. Wycliffes vänner och hjälpare hade blivit tvingade att ge efter, och man var nu övertygad om att reformatorn själv på sin ålderdom, ensam och utan vänner skulle böja sig för konungens och prästerskapets samlade myndighet. Men i stället insåg de påvliga att de hade besegrats. Parlamentet lät sig ledas av hans kraftfulla framställning. Dekretet om förföljelse återkallades. Reformatorn fick sin frihet tillbaka.DSS 87.1

För tredje gången ställdes Wycliffe inför domstol och denna gång inför den högsta andliga domstolen i riket. Här skulle de inte komma att visa någon förskoning mot kättaren. Här skulle Rom sist och slutligen segra och reformatorns verk hejdas. Så trodde de påvliga. Kunde de bara genomföra sin föresats, skulle Wycliffe tvingas att avsvärja sig sina läror eller också lämna domstolen endast för att bestiga bålet.DSS 87.2

Men den gamle reformatorn avsvor sig ingenting. Han ville inte hyckla. Utan fruktan höll han fast vid sin lära och motbevisade anklagelserna från sina förföljare. Han glömde sig själv, sin ställning och sin omgivning, ställde sina åhörare inför Guds domstol och lade deras spetsfundigheter och bedrägerier på den eviga sanningens vågskål. Människor i rättssalen kunde känna den helige Andes närvaro. Guds kraft vilade över åhörarna. De var som fastnaglade vid sina platser. Reformatorns ord träffade dem som brinnande pilar från Herrens koger. Den anklagelse för kätteri som de hade riktat mot honom, vältrade han nu med överbevisande kraft över på dem själva. Han frågade allvarligt, hur de vågade utbreda sina villfarelser? Han påvisade att de gjorde det för vinnings skull och för att driva handel med Guds nåd.DSS 87.3

“Med vem tror ni”, sade han slutligen, “det är ni kämpar? Men en gammal man på gravens rand? Nej med sanningen — sanningen som är starkare än ni själva och som kommer övervinna er.” — Wycliffe, band 2, kap. 13. Därefter drog han sig tillbaka från församlingen och inte en enda av hans fiender gjorde något försök att hindra honom.DSS 87.4

Wycliffes arbete var nästan fullbordat. Sanningens baner som han så länge hade burit, skulle snart falla ur hans händer. Men ännu en gång skulle han vittna för evangelium. Sanningen skulle till och med bli förkunnad i själva villfarelsens högborg. Wycliffe fick order om att försvara sitt kätteri inför påvens domstol i Rom, där de heligas blod så ofta hade blivit utgjutet. Han var inte omedveten om den fara som hotade honom. Han visste mycket väl att döden skulle bli hans lott om han rättade sig efter deras kallelse. Men detta höll honom inte tillbaka. Han skulle ha tagit emot utmaningen, om inte slaganfall hade gjort det omöjligt för honom att resa. Men även om hans röst inte kunde ljuda i Rom, så kunde han tala på annat sätt. Han bestämde sig för att skriva. Från sitt hem skrev reformatorn ett brev till påven. Detta var avfattat i en respektfull ton och i kristlig anda, men innehöll samtidigt en skarp tillrättavisning för påvemaktens prakt och stolthet.DSS 88.1

“Det gläder mig, verkligen”, skrev han, “att jag kan framhålla och vittna inför envar om den tro som jag har, och i synnerhet för biskopen i Rom. Och eftersom jag antar att han är sund i sin tro, kommer han säkert att villigt bekräfta min omnämnda tro eller rätta på den om den är felaktig.DSS 88.2