Om någon drar sig undan.

Gud lämnade inte sitt folk. Hans Ande vilade alltjämt över dem som inte överilat hade förkastat det ljus som de hade fått, eller fördömt den milleritiska rörelsen. Aposteln Paulus som såg ned genom kommande tider, uppmuntrade och varnade dem som skulle bli prövade och som väntade under denna kris: “Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få, vad utlovat är. Ty ‘ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja, och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom.’ Dock vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.” — Hebr. 10: 35-39.DSS 392.1

Att denna förmaning riktas till församlingen under den sista tiden ser vi klart av de ord som visar att Herrens ankomst är nära: “Ty, ‘ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja’.” Här har vi en tydlig anvisning om att Herren tycks dröja. Denna undervisning passar framförallt in på deras situation som väntade Kristus vid denna tid. De människor han talar till här stod i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade gjort Guds vilja, då de följde hans ord och hans Andes ledning. Men de kunde inte förstå hans avsikt med deras tidigare upplevelse. Inte heller kunde de se vägen framför sig. De blev frestade att tvivla på att Gud verkligen hade lett dem. Vid denna tidpunkt var framförallt dessa ord på sin plats: “Den rättfärdige skall leva av tro.” Midnattsropets klara ljus hade lyst på deras väg. De hade sett hur inseglet hade tagits bort i profetiorna och hur de tecken som vittnade om att Kristi ankomst var nära, snabbt hade uppfyllts. De hade i visst avseende sett det förverkligat. Men då de nu var nedtryckta av grusade förhoppningar, kunde de bara stå fasta i tron på Gud och hans ord. Världen hade hånat dem och sagt: “Ni har blivit bedragna. Avsäg er er tro. Säg att detta budskap var från Satan.” Men Guds ord förklarade: “Om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom.” Att kasta bort sin frimodighet och att förneka den helige Andes kraft, som hade åtföljt budskapet, skulle vara att dra sig undan till sin egen undergång. De blev uppmuntrade av Paulus’ ord: “Så kasten nu icke bort eder frimodighet.” “I behöven nämligen ståndaktighet”, “ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och han skall icke dröja.” Den enda väg de utan risk kunde gå, var att behålla det ljus som de redan hade fått från Gud och att hålla fast vid löftet, fortsätta att studera Bibeln och tålmodigt vänta till dess att de fick mera ljus.DSS 392.2