Avslöjat bedrägeri

Satan visste mycket väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägeri och motstå hans makt. Genom ett ord ur Bibeln hade även världens Frälsare motstått hans angrepp. Vid varje angrepp höll Kristus fram den eviga sanningens sköld i det han sade: “Det är skrivet.” Varje förslag från fiendens sida tillbakavisade han med Bibelns visdom och kraft. Om Satan skulle kunna upprätthålla sin dominans över människorna och befästa den påvlige tronrövarens auktoritet måste han förhindra att de fick tillgång till Bibeln. Bibeln upphöjer ju Gud och sätter människan på hennes rätta plats. Därför måste dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Denna logik upptogs av den romerska kyrkan. Under hundratals år har det varit förbjudet att sprida Bibeln. Människor fick inte tillåtelse att läsa den eller att ha den i sina hem. Skrupelfria präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina egna anspråk. Detta medförde att påven nästan överallt erkändes som Guds ställföreträdare på jorden och erkändes äga makt över både kyrka och stat.DSS 50.2

Då det instrument som avslöjar villfarelse hade avlägsnats, kunde Satan genomföra sin egen vilja. Profetian hade sagt om påvedömet att det skulle “sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. (Dan. 7: 25.) Detta dröjde den inte med att försöka. För att de som hade vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet befrämja deras skenbara antagande av kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Ett dekret som utfärdades av ett allmänt kyrkomöte, befäste till slut detta, hedniska system. (Se” Tilllägg”.) För att fullborda sitt hädiska verk var den romerska kyrkan förmäten nog att från Guds lag utesluta det andra budet, som förbjöd tillbedjan av avbilder, och att dessutom dela det tionde budet i två, för att bevara antalet.DSS 50.3

I det att kyrkan var villig att göra eftergifter för hedendomen banades väg för ett ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förgrep sig också på det fjärde budet och försökte åsidosätta den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Mos. 2: 2, 3) och i dess ställe upphöja den festdag som iakttogs av hedningarna som “solens hedervärda dag”. Denna förändring gjordes till att börja med inte öppet. Under de första århundradena hade den sanna sabbaten firats av alla kristna. De var ivrigt angelägna att ära Gud, och då de trodde att hans lag var oföränderlig vakade de noga över de heliga buden. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap. För att folket skulle få sin uppmärksamhet riktad mot söndagen, gjordes den till en festdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster på denna dag. Den blev också betraktad som en dag för vila och rekreation. Sabbaten hölls alltjämt helig.DSS 51.1

För att bereda vägen för det verk Satan hade i sinnet att genomföra, förmådde han judarna att vid tiden för Kristi ankomst belasta sabbaten med de strängaste regler och föreskrifter. Det blev en börda att helighålla den. Därefter använde han sig av den falska belysning i vilken han förlett människorna att betrakta den, för att göra den till en föraktad, judisk institution. Under det att de kristna i allmänhet fortsatte att fira söndagen som en glädjedag, ledde han dem till att göra sabbaten till en fastedag, en glädjelös och dyster dag som uttryck för deras hat mot judendomen.DSS 51.2

Under den första delen av trehundratalet utfärdade kejsar Konstantin en lag som gjorde söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket. (Se” Tillägg”.) Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsaren hade satt som mål att knyta de motstridande intressena inom hedendomen och kristendomen tillsammans. Han påverkades av kyrkans biskopar att göra detta. I sin äregirighet och sitt fikande efter makt insåg de, att om både de kristna och hedningarna firade samma dag, skulle det bli lättare för hedningarna att ta emot kristendomen. Kyrkans makt och härlighet skulle förstärkas. Många gudfruktiga kristna började efter hand tillskriva söndagen en viss grad av helighet, men de betraktade alltjämt den bibliska sabbaten som Herrens heliga dag och iakttog den i lydnad för det fjärde budet.DSS 51.3

Ärkebedragaren hade emellertid inre fullbordat sitt verk. Hans målsättning var att samla kristenheten under sitt baner. Han ville utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolta överstepräst som gjorde anspråk på att vara Kristi representant. Med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsligt sinnade människor inom kyrkan nådde han sitt mål. Då och då hölls stora kyrkomöten till vilka höga ämbetsmän inom kyrkan från alla delar av världen samlades. I nästan varje sådant kyrkomöte blev sabbaten, som Gud hade instiftat, nedvärderad, medan söndagen i motsvarande grad upphöjdes. Så blev den hedniska festdagen till slut hedrad som en gudomlig institution. Bibelns sabbat blev däremot förklarad vara en kvarleva från judendomen. Förbannelse uttalades över den som firade den.DSS 52.1