Deras rättigheter som romerska medborgare

Med stor ödmjukhet bad han apostlarna visa honom livets väg. “Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst”, svarade de och “de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus.” Fängelseföreståndaren tog sedan hand om dem och tvättade deras sår och betjänade apostlarna. Därefter blev han och hela hans familj döpt av dem. Ett helgande inflytande spred sig bland fångarna. Alla var villiga att ta emot det budskap som apostlarna förkunnade. De var övertygade om att den Gud som dessa män tjänade, på ett undergörande sätt hade befriat dem från deras fångenskap.LFT 204.2

Invånarna i Filippi hade blivit mycket uppskrämda av jordbävningen. När fängelseledningen på morgonen berättade for myndigheterna vad som hade hänt under natten, blev dessa mycket uppskrämda och sände officerare för att befria apostlarna. Men Paulus förklarade: “De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.”LFT 204.3

Apostlarna var romerska medborgare och det var olagligt att utsätta en romare för spöstraff, annat än om det gällde mycket allvarliga brott. Inte heller fick man beröva en romersk medborgare hans frihet utan formell rättegång. Paulus och Silas hade blivit fängslade offentligt. Nu vägrade de att låta sig friges privat, utan en korrekt förklaring från myndigheternas sida.LFT 205.1

När myndigheterna fick detta besked blev de mycket förskräckta av fruktan för att apostlarna skulle klaga inför kejsaren. De begav sig genast till fängelset och bad Paulus och Silas om ursäkt för den orättvisa och grymhet som de utsatts för. Sedan förde de dem personligen ut ur fängelset och vädjade till dem att lämna staden. Myndigheterna var oroliga för apostlarnas inflytande över folket. De fruktade också den kraft som hade ingripit till förmån för dessa oskyldiga människor.LFT 205.2

Apostlarna handlade efter Jesu undervisning. De ville därför inte tvinga sig kvar på en plats, där de inte var önskvärda. “När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.”LFT 205.3

Apostlarna betraktade inte sitt arbete i Filippi som förgäves. De hade utsatts för lidande och förföljelse, men försynen hade ingripit för att hjälpa dem. Samtalet med fängelseföreståndaren och hans familj hade mer än kompenserat dem för den förnedring och det lidande som de hade uthärdat. Nyheten om deras olagliga fängslande och deras befrielse genom ett underverk blev känt i hela den trakten. Detta medförde att apostlarnas arbete blev känt av ett stort antal människor, som annars inte skulle ha fått veta något om det.LFT 205.4

Resultatet av Paulus’ arbete i Filippi blev upprättandet av en församling vars medlemsantal ständigt ökade. Hans iver och hängivenhet och framför allt hans villighet att lida för Kristi sak utövade ett djupgående och bestående inflytande på de omvända. De värdesatte det evangelium för vilket apostlarna hade offrat så mycket. De gick därför med helhjärtad helgelse in i arbetet för sin Återlösare.LFT 205.5

Att denna församling inte skulle kunna undgå förföljelse framgår av ett uttryck i Paulus’ brev till dem. Han säger: “Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu hören att jag har.” Ändå var deras orubblighet i tron så stor att han förklarar: “Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder, i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium.” — Fil. 1:29, 30, 3-5.LFT 206.1

Den kamp är fruktansvärd som pågår mellan det godas och det ondas makter inom betydelsefulla befolkningsområden, där evangelii budbärare kallas att arbeta. “Den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod”, förklarar Paulus, “utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret.” — Ef. 6:12. Ända fram till tidens slut kommer kampen att fortsätta mellan Guds församling och dem som står under onda änglars kontroll.LFT 206.2

Kristi efterföljare uppfordrades ofta att möta mörkrets makter ansikte mot ansikte. Med hjälp av spetsfundigheter och förföljelse försökte fienden förmå dem att avvika från den sanna tron. I nutiden, då alltings slut snabbt närmar sig, sätter Satan in desperata åtgärder for att snärja hela världen. Han tänker ut många planer för att sysselsätta människors tankar och vända uppmärksamheten bort från de för människans frälsning väsentliga sanningarna. I alla städer är hans agenter ivrigt verksamma för att i grupper organisera dem som är motståndare till Guds lag. Ärkebedragaren försöker införa inslag av förvirring och uppror. Människor upphetsas till en aktivitet som inte står i överensstämmelse med deras insikter.LFT 206.3

Ondskan är på väg att nå en omfattning som man inte tidigare upplevt. Ändå finns det bland evangelii förkunnare sådana som ropar: “Allt står väl till, och ingen fara är på färde.” Men Guds trogna budbärare skall orubbligt gå vidare i sitt arbete. De skall klä sig i himmelens rustning och gå oförskräckta framåt mot seger. De skall inte upphöra att strida, förrän varje människa inom räckhåll för deras budskap skall ha fått tillfälle att lyssna till evangelii budskap för denna tid.LFT 207.1