Möte med landsmän

I Rom överlämnade befälhavaren Julius sina fångar till föreståndaren för kejsarens vakt. Den fördelaktiga rekommendation som han gav Paulus, liksom det brev som han överlämnade från Festus gjorde att också denne befälhavare fick en gynnsam inställning till aposteln. Paulus tilläts att bo i en egen hyrd bostad i stället för att inspärras i fängelse. Även om han fortfarande var bunden vid en soldat, hade han frihet att ta emot besök av sina vänner och arbeta för befrämjandet av Kristi sak. Många av de judar som hade blivit bannlysta från Rom några år tidigare, hade fått tillåtelse att återvända. Därför fanns det ett stort antal judar i Rom vid denna tid. Det var först och främst för dessa som Paulus ville redogöra för vad han hade att säga om sig själv och sitt uppdrag, innan fienderna fick tillfälle att väcka deras förbittring mot honom. Tre dagar efter det att han hade kommit till Rom, lät han därför sammankalla deras ledande män. För dessa berättade han enkelt och klart varför han hade kommit till Rom som fånge.LFT 421.1

“Mina “bröder”, sade han, “fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom fånge. Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till kejsaren; dock icke som om jag hade någon anklagelse att göra mot mitt folk. Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja.”LFT 422.1

Han sade inte någonting om hur judarna hade misshandlat honom. Inte heller talade han om de upprepade gånger som de hade försökt lönnmörda honom. Han talade med urskillning och vänlighet. Han försökte inte vinna någon personlig uppmärksamhet eller sympati. Inte heller försökte han försvara sanningen eller hävda Kristi evangeliums värdighet.LFT 422.2

Hans lyssnare svarade, att de inte hade fått meddelanden om några anklagelser mot honom, vare sig genom offentliga eller personliga brev. Inte heller hade någon av de judar som hade kommit till Rom beskyllt honom för något brott. De gav också uttryck för att de var mycket angelägna om att själva få höra, varför han trodde på Kristus. “Ty om det partiet”, sade de, “är oss bekant, att det allestädes mötes med gensägelse.”LFT 422.3

Eftersom de själva ville det, bad Paulus dem att bestämma en dag då han kunde förklara evangelii sanningar för dem. När den tidpunkt kom som de hade bestämt, var många samlade. “Då vittnade han för dem om Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga dem i fråga om Jesus med bevis både ur Moses’ lag och ur profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.” Han berättade om sina egna upplevelser och lade fram för dem, enkelt och uppriktigt, men med kraftfulla argument från Gamla Testamentets skrifter.LFT 422.4

Aposteln visade att evangelium inte bestod i formväsende, ceremonier, bekännelser och teorier. Om det vore så, kunde ju människor förstå det genom att undersöka det, precis som man undersöker andra förhållanden som hör till det vardagliga livet. Han förklarade att kristendomen var en praktisk frälsande kraft. Den var en helt och hållet gudomlig princip, en personlig upplevelse av Guds makt att omskapa människan.LFT 423.1

Han visade hur Moses hade hänvisat Israel till Kristus som den profet som de skulle lyssna till. Han visade också hur alla Guds profeter hade vittnat om honom som Guds stora botemedel mot synd. Han var den syndfrie, som skulle bära syndarens skuld. Han kritiserade dem inte för att de iakttog former och ceremonier. I stället visade han att de, genom att strängt följa det rituella gudstjänstsystemets alla föreskrifter förkastade den som hela detta system symboliserade.LFT 423.2

Paulus förklarade, att innan han blev omvänd, hade han inte lärt känna Kristus genom personlig bekantskap. Han hade bedömt honom efter den uppfattning som han i likhet med andra hade om den kommande Messias’ sätt att leva och hans uppdrag. Han hade förkastat Jesus av Nasaret som en bedragare, eftersom han inte motsvarade hans föreställning om honom. Men nu hade Paulus, efter det att han hade blivit omvänd, fått en betydligt mer andlig och upphöjd uppfattning om Kristus. Han sade att det inte var människan Jesus som han skulle förklara för dem. Herodes hade sett Kristus under den tid han var människa. Hannas hade sett honom. De romerska soldaterna hade sett honom. Men de hade inte sett honom som den förhärligade Återlösaren. Att förstå Kristus genom tron, att få en andlig kunskap om honom var något som man mer skulle sträva efter, än att bli personligen bekant med honom sådan han var, då han levde på jorden. Den gemenskap med Kristus som Paulus nu hade var mer förtrolig och mera beständig än någon jordisk och mänsklig gemenskap kunde vara.LFT 423.3

Då Paulus talade om vad han visste och bekräftade vad han hade förstått om Jesus av Nasaret såsom Israels hopp, blev de som uppriktigt sökte efter sanningen, överbevisade. Hos några gjorde hans ord ett bestående intryck. Andra vägrade hårdnackat att godta skrifternas klara vittnesmål, till och med när de lades fram av en som var särskilt upplyst av den helige Ande. De kunde inte motbevisa hans argument, men de vägrade ändå att godkänna hans slutsatser.LFT 424.1