Till Arabien

Oppositionen blev så häftig, att Paulus inte kunde tillåtas att fortsätta sitt arbete i Damaskus. En budbärare från himmelen uppmanade honom att lämna staden till en tid och han “for bort till Arabien” (Gal. 1:17), där han fann en trygg tillflyktsort.LFT 119.2

Här i öknens avskildhet fick Paulus ett lämpligt tillfälle till studium och meditation i lugn och ro. Han gick igenom sin tidigare erfarenhet och förvissade sig om sin omvändelse. Han sökte Gud av hela sin själ och gav sig inte någon ro förrän han säkert visste att hans omvändelse och ånger hade godtagits och att hans synd var förlåten. Han längtade efter en försäkran om att Jesus skulle vara med honom i hans kommande verksamhet. Han rensade bort ur sitt sinne alla fördomar och traditioner som hittills hade format hans liv. Han fick undervisning från sanningens källa. Jesus meddelade sig med honom och gjorde honom fast i tron och skänkte honom i rikt mått visdom och nåd.LFT 119.3

När en människas sinne förs in i gemenskap med Guds sinne, den dödlige med den Oändlige, kan dess verkan på kropp, sinne och själ inte mätas. I en sådan gemenskap finns den högsta utbildning. Detta är Guds eget sätt att utbilda människor på. “Sök nu förlikning och frid med honom” (Job. 22:21), är hans budskap till mänskligheten.LFT 119.4

Det högtidliga uppdrag som hade getts Paulus, då han samtalade med Ananias, vilade med ökande tyngd på hans sinne. När Paulus som svar på Ananias’ ord: “SauI, min broder, hav din syn igen”, för första gången såg in i denne helgade mans ansikte, hade Ananias under den helige Andes inspiration sagt till honom: “Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.” — Apg. 22:13-16.LFT 120.1

Dessa ord överensstämde med de ord som Jesus själv hade sagt, då han hejdade Saulus på hans väg till Damaskus. Jesus hade förklarat: “Därför har jag visat mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig för dig. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade.” — Apg. 26:16-18.LFT 120.2

Under det att Paulus tänkte igenom dessa saker, förstod han klarare och klarare betydelsen av sin kallelse att “genom Guds vilja” vara “kallad till Kristi Jesu apostel”. (1 Kor. 1:1.) Hans kallelse hade kommit “icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern”. (Gal. 1:1.) Svårigheten i det arbete som låg framför honom kom honom att ägna mycket studium åt de Heliga Skrifterna, för att han skulle kunna predika evangelium “icke med en visdom som består i ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft”, “utan med en bevisning i ande och kraft”, eftersom deras tro som lyssnade, “skulle icke vara grundad på människors visdom, utan på Guds kraft”. (1 Kor. 1:17; 2:4, 5.)LFT 120.3