Gudarna har stigit ned

Då Paulus vid ett tillfälle berättade för folket om Kristi verk då han helade de sjuka och hemsökta, såg han bland dem som lyssnade en invalidiserad man som intensivt betraktade honom. Denne tog emot och trodde hans ord. Paulus kände stark sympati för denne hemsökte man i vilken han såg en som “hade tro, så att han kunde bliva botad”. Inför denna avgudadyrkande folksamling befallde Paulus den invalidiserade mannen att stå upp på sina fötter. Hittills hade denne bara kunnat sitta, men nu lydde han omedelbart Paulus’ befallning. För första gången i sitt liv stod han på sina fötter. Kraften kom med denna trons ansträngning. Han som hade varit ofärdig “sprang upp” på sina fötter “och begynte gå” .LFT 180.3

När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lyakoniskt tungomål: ‘Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.’ Detta överensstämde med en av deras traditioner som sade, att gudarna då och då besökte jorden. Barnabas kallade de för Jupiter, gudarnas fader, på grund av hans vördnadsbjudande uppträdande och hans värdiga hållning och av den mildhet och välvilja som de såg i hans ansikte. De trodde att Paulus var Merkurius eftersom det var han som förde ordet, ivrig, aktiv och vältalig, då han varnade och förmanade.LFT 181.1

Folket i Lystra var ivriga att få visa sin tacksamhet. Därför övertalade de prästen i Jupitertemplet att hylla apostlarna. Denne förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer. Paulus och Barnabas som hade dragit sig tillbaka för att få vila visste inte någonting om dessa förberedelser. Snart drogs emellertid deras uppmärksamhet till ljudet av musik och det entusiastiska ropandet av en stor skara människor som hade kommit till huset, där de hade tagit in.LFT 181.2

När apostlarna hade förvissat sig om orsaken till besöket och den rådande upphetsningen, “revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade sade: ‘I män, vad är det I gören? Också vi äro människor av samma natur som l, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, ‘som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är’. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.”LFT 181.3

Trots apostlarnas bestämda förnekande av att de skulle vara gudar och trots Paulus’ försök att rikta folkets uppmärksamhet mot den sanne Guden som ensam är värdig hedersbetygelser och ära, var det nästan omöjligt att vända dessa avgudatillbedjare från deras avsikt att bära fram ett offer. De hade varit fullt övertygade om att dessa män verkligen var gudar. Deras entusiasm var så stor att de var obenägna att medge sitt misstag. Berättelsen säger att de “stillade folket med knapp nöd” .LFT 182.1

Folket i Lystra hade ju med egna ögon sett den undergörande kraft som utövats av apostlarna. De hade sett en invalid som aldrig tidigare hade kunnat gå, bli återställd så att han kunde glädja sig åt fullkomlig hälsa och kraft. Det var först efter mycken övertalning från Paulus’ sida och en omsorgsfull förklaring om sitt eget och Barnabas’ uppdrag som representanter för himmelens Gud och hans Son, den store läkaren, som folket kunde övertalas att avstå ifrån sitt syfte.LFT 182.2