Hjärtats fordolda människa

Aposteln förmanade de troende kvinnorna att vara rena i sitt tal och måttfulla i sin klädsel och sitt beteende. “Eder prydnad” , rådde han dem, “vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.”LFT 490.1

Denna undervisning är tillämplig på Kristi efterföljare under varje tidsålder. “Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” — Matt. 7:20. Den inre prydnaden av en ödmjuk och stilla ande är ovärderlig. I en sann kristens liv är den yttre prydnaden alltid i överensstämmelse med den inre friden och helgelsen. “Om någon vill efterfölja mig”, sade Jesus, “så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.” — Matt. 16:24. Självförsakelse och uppoffringar kommer att utmärka den troendes liv. Tecken på att smaken har förändrats kommer att visa sig i de människors klädsel som vandrar på den väg som Herren har angett för de återlösta.LFT 490.2

Det är riktigt att älska skönhet och att vilja tillägna sig den. Men Gud vill att vi först skall älska och eftertrakta den högsta skönheten, som är oförgänglig. Ingen yttre prydnad kan i värde och älsklighet jämföras med “den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende” som de äger som är “klädda i fint linne, vitt och rent” (Upp. 19:14), den som alla de återlösta från jorden kommer att bära. Det är denna dräkt som skall göra dem tilldragande och älskvärda här i livet och som i det tillkommande skall ge dem tillträde till konungens palats. Hans löfte är: “Dessa skola vandra med mig i vita kläder, ty de äro värdiga därtill.” — Upp. 3:4.LFT 491.1

Aposteln ser i en profetisk vision framåt i tiden till de farliga tider som skulle drabba Kristi församling. Aposteln uppmanar därför de troende att vara uthålliga under påfrestningar och lidanden. “Mina älskade”, skrev han, “förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder.”LFT 491.2

Svårigheter är en del av den uppfostran som Gud ger sitt folk för att de skall renas ifrån allt världsligt slagg. Då de råkar in i prövningar är detta ett bevis för att Gud leder dem. Prövningar och motgångar är de medel som han utvalt för vår fostran. De är de förutsättningar han skapat för framgång. Han som känner människors väsen och innersta tankar, känner också till deras svagheter bättre än de själva gör. Han ser att några har begåvning som, om den får utvecklas på rätt sätt, skulle kunna användas för att befrämja hans mission. I sin gudomliga försyn för han dessa människor in i olika förhållanden, så att de kan upptäcka brister som de inte själva är medvetna om. Han ger dem rillfälle att övervinna dessa brister och att utbilda sig för hans tjänst. Ofta tillåter han lidandets eld att drabba dem, så att de skall bli renade och förädlade.LFT 491.3

Gud vårdar sig ständigt om dem som tillhör honom. Det är bara när det är nödvändigt för deras timliga och eviga välfärd som han tillåter lidande att drabba dem. Han kommer att rena sin församling på samma sätt som Jesus renade templet under sitt liv på jorden. Allt det som han låter komma över sitt folk av prövningar och svårigheter, låter han komma för att de skall vinna en djupare andlig erfarenhet och större kraft att föra korsets triumf vidare.LFT 492.1

Det fanns en tid i Petrus’ liv, då han inte var villig att bära något kors i Jesu efterföljd. När Frälsaren talade om för apostlarna vad som förestod honom av lidande och död utropade Petrus: “Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.” — Matt. 16:22. Det var självömkan som kom Petrus att rygga tillbaka från att ha gemenskap med Kristus i lidandet och som kom honom att omedelbart protestera. Det blev en bitter upplevelse för aposteln och något som han bara så småningom förstod, att Kristi liv på jorden skulle vara fyllt av lidande och förödmjukelse. Men det var i smältdegelns eld som han skulle få lära sig det. Men när hans en gång så aktiva kropp blivit böjd av många års bördor och påfrestningar kunde han skriva: “Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke, att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse.”LFT 492.2

Och när han vänder sig till församlingsföreståndarna för att påminna dem om deras ansvar som underherdar för Kristi hjord, skriver aposteln: “Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård; varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans.”LFT 492.3

De som har fått underherdens uppdrag, bör ivrigt vaka över dem som de fått ansvar för. Men detta skall inte bli en sträng och diktatorisk övervakning utan snarare en vaksam omvårdnad, som skall uppmuntra, stärka och upplyfta. Att vara församlingsherde betyder mer än att predika. Det innebär ivrigt personligt arbete. Församlingen på jorden består av bristfälliga människor. De behöver en tålmodig och samvetsgrann omvårdnad för att utbildas och fostras till att kunna arbeta med Guds välbehag i detta liv, och i det kommande kunna krönas med härlighet och odödlighet. Församlingsvårdare som är trogna herdar behövs, som inte vare sig smickrar Guds folk eller behandlar dem bryskt, utan som kommer att ge dem livets bröd, människor som i sina egna liv dagligen känner den helige Andes förvandlande kraft och som hyser en stark, osjälvisk kärlek till dem för vilka de arbetar.LFT 493.1