De förstod inte farorna
Redan följande dag började Paulus genomföra det som de äldste hade rått honom till. De fyra män som hade avlagt nasirlöftet (se 4 Mos. kap. 6) och vilkas löftestid nästan hade gått ut, följde med Paulus till templet “och gav till känna, när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid, före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem”. Vissa dyrbara offer för deras rening skulle fortfarande bäras fram.LFT 379.1
De som hade gett Paulus rådet att handla på detta sätt hade inte tänkt igenom vilka faror han därigenom utsatte sig för. Vid den här tiden på året var Jerusalem fyllt av tillbedjare från många länder. Under Paulus’ arbete att fullgöra det uppdrag som Gud hade gett honom, att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, hade han besökt många av världens största städer. Han var väl känd av tusentals människor, som hade kommit till Jerusalem för att fira högtiden. Bland dessa fanns människor som var fyllda av ett bittert hat mot honom. När han gick in i templet vid ett tillfälle som detta, satte han sitt eget liv i fara. Under flera dagar gick han ut och in bland dem som tillbad i templet, skenbart utan att någon lade märke till honom. Men när han vid slutet av den omtalade reningstiden stod och talade med en präst om det offer som skulle frambäras, var det några judar ifrån Asien som kände igen honom.LFT 379.2
Med sataniskt raseri rusade de mot honom och ropade: “I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man, som allestädes lär alla sådant, som är emot vårt folk och emot lagen och emot denna plats.” Och när människor rusade till på grund av detta rop om hjälp tillfogades ytterligare en anklagelse “därtill har han nu ock fört greker in i helgedomen och oskärat denna heliga plats”.LFT 380.1
Enligt den judiska lagen var det ett brott som skulle straffas med döden, att en oomskuren person gick in på den inre förgården i det heliga templet. Man hade sett Paulus i staden i sällskap med Trofimus, som kom från Efesus. Man tog därför för givet att Paulus hade tagit denne med sig in i templet. Detta hade han emellertid inte gjort. Då Paulus själv var jude kunde han gå in i templet utan att överträda lagen. Men fastän anklagelsen var falsk, väckte den folkets fördomar. Ropet togs upp och genljöd genom templets förgårdar. Folkmassan greps av vild upphetsning. Nyheten spred sig snabbt genom hela Jerusalem. “Hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig tillsammans.”LFT 380.2
Att en som avfallit från Israel skulle våga vanhelga templet just när tusentals människor hade kommit dit från alla delar av världen för att tillbedja, kom pöbeln att gripas av det våldsammaste raseri. “Då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.”LFT 380.3
Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos översten för den romerska vakten, att hela Jerusalem var i uppror. Klaudius Lysias kände väl till de upproriska element som han hade att göra med. Därför tog han strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus. Översten visste inte någonting om orsaken till tumultet, men han såg att folkets raseri var riktat mot Paulus. Han trodde därför att denne var en viss egyptisk upprorsmakare som han hade hört talas om och som han ännu inte hade lyckats gripa. Han tog därför hand om Paulus och lät fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var och vad han hade gjort. Men då började folket genast ropa den ene så, den andre så. Då han alltså för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han, att man skulle föra honom till kasernen. Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt på, att han måste bäras av krigsmännen, ty folkhopen följde efter och skriade: ‘Bort med honom!’LFT 380.4