Frimodig förklaring

Hittills hade prästerna undvikit att nämna Jesu korsfästelse och uppståndelse. För att kunna fullfölja sina syften måste de nu fråga de anklagade, hur den ofärdige mannen hade kunnat botas. Av vilken makt eller genom vilket namn haven I gjort detta?, frågade de.LFT 66.9

Frimodigt och i den helige Andes kraft förklarade Petrus utan fruktan: I folkets rådsherrar och äldste, eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivet botad så mån I vita, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfast, men som Gud har uppväckt från de döda — att det är genom det namnet, som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är ‘den stenen, som av byggnings männen’ — av eder själva — ‘aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.LFT 66.10

Detta frimodiga försvar gjorde de judiska ledarna betänksamma. De hade tagit för givet att apostlarna skulle vara uppskrämda och förvirrade när de fördes inför Sanhedrin. Men l stället talade de på samma sätt som Kristus hade talat, med en övertygande kraft som tystade alla deras motståndare. Det fanns inte ett spår av fruktan i Petrus röst da han förklarade om Kristus: Han är ‘den stenen som av byggningsmännen’ - av eder själva - ‘aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’LFT 66.11

Petrus använde sig här av ett bildligt uttryck, som var välbekant för prästerna. Profeten hade talat om den förkastade stenen. Kristus själv hade vid ett tillfällde då han talade till prästerna och de äldste, sagt: Haven I aldrig läst i skrifterna: ‘Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon’? Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt. Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula. — Matt. 21:42, 43; Luk. 20:18.LFT 66.12

Då prästerna lyssnade till apostlarnas oförskräckta ord, kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.LFT 66.13

Om apostlarna sades det, efter det att de hade varit med Kristus på förklaringsberget, att vid slutet av denna underbara scen sågo de ingen utom Jesus allena. (Matt. 17:8.) Utom Jesus allena — i dessa ord inryms hela hemligheten i det liv och den kraft som utmärkte den första kristna församlingens historia. När apostlarna först hörde Jesu ord, kände de att de ville följa honom. De sökte honom. De fann honom och de följde honom. De var med honom i templet. De åt tillsammans med honom. De satt med honom på bergssluttningen. De vandrade med honom över fälten. De var som elever som följde sin lärare. De fick dagligen höra hans undervisning om evig sanning.LFT 66.14

Efter Frälsarens himmelsfärd var känslan av den gudomliga närvaron, full av kärlek och ljus, alltjämt hos dem. Det var en personlig närvaro. Jesus, Frälsaren, som hade vandrat med dem, talat med dem, deltagit med dem i bön, uppmuntrat dem och tröstat dem, hade farit upp till himmelen, medan han gett dem löftet om sin frid. När ljusmolnet slöt sig om honom hade hans ord nått fram till dem: Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. — Matt. 28:20. Han hade uppstigit till himmelen i mänsklig gestalt. De visste att han nu befann sig inför Guds tron och alltjämt var deras vän och Frälsare. De visste att hans sympatier var oförändrade, att han för alltid skulle identifiera sig med den lidande mänskligheten. De visste att han inför Gud åberopade sitt blods förtjänster, hur han visade sina sårade händer och fötter som en påminnelse om det liv som han hade betalat för sina återlösta. Denna tanke gav dem kraft att uthärda förföljelse för hans sak. Deras förening med honom var starkare nu, än då han personligen var hos dem. Ljuset, härligheten och kraften av en inneboende Kristus lyste ut från dem så att människor, när de såg dem, förundrade sig.LFT 66.15

Kristus bekräftade de ord som Petrus talade till hans försvar. Alldeles vid sidan av aposteln stod, som ett övertygande vittne, den man som på ett så undergörande sätt hade blivit botad. Denne man, som för bara några få timmar sedan var en hjälplös krympling men som nu hade återställts till full hälsa, gav ytterligare tyngd åt Petrus’ ord. Präster och rådsherrar blev tysta. De kunde inte motbevisa Petrus’ uttalande. Deras beslut att sätta stopp för apostlarnas undervisning blev emellertid inte mindre fast.LFT 66.16