Jesus, medlaren

Åter fick Paulus tillfälle att för en undrande folkhop upphöja korsets innebörd. Då han ser ut över den samlade folkskaran — judar, greker, romare och främlingar från olika länder — känner han i sitt sinne en innerlig längtan efter att få se dem frälsta. Han glömmer varför de har kommit dit och de faror som omger honom. Han glömmer det fruktansvärda öde som ligger alldeles framför honom. Han ser bara Jesus, medlaren, innerligt bedjande inför Gud för syndfulla människor. Med mer än mänsklig vältalighet och kraft förklarar han evangelii sanningar. Han framlägger för sina åhörare det offer som blivit gjort för det fallna människosläktet. Han betygar att ett oändligt pris har betalats för människans återlösning. Vägen har öppnats för människan att få sitta med Jesus på hans tron. Genom Guds änglar sätts jorden i förbindelse med himmelen. Allt vad människan gör, vare sig gott eller ont, framträder öppet för den eviga rättvisans ögon.LFT 463.2

Så vädjar sanningens försvarare. Trogen bland de trolösa, principfast bland de principlösa, står han såsom Guds representant. Hans röst ljuder som en röst från himmelen. Ingen fruktan, ingen sorg, ingen nedslagenhet finns i ord eller blick. Aposteln är stark i medvetandet om sin oskuld. Han står rustad med sanningens rustning, gläder sig över förvissningen att han är en av Guds söner. Hans ord ljuder som ett segerrop. Han bedyrar att den sak åt vilken han har ägnat sitt liv är den enda som aldrig kan gå under. Även om han skulle mista sitt liv, skulle dock den evangeliska sanningen aldrig förgås. Gud lever och hans sanning skall segra.LFT 464.1

Många som vid detta tillfälle såg honom tyckte att hans ansikte såg ut som en ängels ansikte. (Apg. 6:15.)LFT 464.2

Aldrig tidigare hade dessa människor lyssnat till sådana ord som dessa. Det han sade kom veka känslor att väckas även hos de mest förhärdade. De tydliga och överbevisande sanningarna avslöjade villfarelsen. Ljus bröt in i mångas sinnen som sedan kom att följa evangelium. De sanningar som den dagen avslöjades skulle skaka hela folk och leva vidare genom alla tider och utöva sitt inflytande på människor, långt efter det att den som nu talade till dem, för alltid låg tystad i en martyrs grav.LFT 464.3

Aldrig tidigare hade Nero hört sanningen framställas såsom den framställdes vid detta tillfälle. Aldrig tidigare hade hans eget livs fruktansvärda brottslighet stått så klart uppenbarat för honom. Himmelens ljus trängde in i hans själ. Han darrade av skräck vid tanken på att han, världens störste härskare, slutligen skulle ställas inför en högre domstol och få en rättvis dom uttalad över sina handlingar. Han greps av fruktan för apostelns Gud. Han vågade inte uttala någon dom över Paulus, eftersom ingen beskyllning mot honom hade kunnat bevisas. En känsla av fruktan dämpade för en tid hans blodtörstiga anda.LFT 464.4

För ett ögonblick öppnades himmelens portar för den ogudaktige och förhärdade Nero. Dess frid och renhet tycktes honom åtråvärd. Detta ögonblick nådde nådens inbjudan också honom. Men bara för ett enda ögonblick var tanken på förlåtelse önskvärd. Strax därefter gav han befallning om att Paulus skulle föras tillbaka till sin fängelsecell. Då dörren till fängelsecellen stängdes bakom Guds budbärare, stängdes också omvändelsens dörr för evigt för den romerske kejsaren. Ingen himmelsk ljusstråle skulle någonsin mer genomtränga det mörker som omslöt honom. Han skulle snart drabbas av Guds vedergällande dom.LFT 465.1

En kort tid därefter avseglade Nero på sin beryktade expedition till Grekland. Här ådrog han sig och sitt kejsardöme stor vanära genom sin förnedrande nöjeslystnad. I prakt och ståt återvände han till Rom, där han tillsammans med sitt hovfolk ägnade sig åt de mest motbjudande utsvävningar. Mitt under sitt rumlande hörde de ljudet av tumult på gatorna. Man sände ut ett bud för att ta reda på vad som pågick. Budbäraren kom tillbaka med de skrämmande nyheterna att Galba i spetsen för en arméstyrka snabbt var på marsch mot Rom. Uppror hade redan brutit ut i staden. Gatorna var fyllda av en uppretad pöbel som hotade kejsaren och alla hans försvarare med död och som nu snabbt var på väg mot palatset.LFT 465.2

I denna farofyllda stund hade Nero inte som den trogne Paulus en mäktig och nådig Gud att förlita sig på. Han ryggade tillbaka för det lidande och den tortyr som han kunde komma att utsättas för från pöbelns sida. Nu tänkte den förtappade tyrannen begå självmord, men hans mod svek honom i det kritiska ögonblicket. Han tappade fullständigt fattningen och gav sig ut på en vanhedrande flykt till ett lantställe några mil därifrån. Flykten lyckades emellertid inte. Hans gömställe upptäcktes snart. När ryttarna som förföljde honom närmade sig, anlitade han en slavs hjälp och orsakade sig själv ett dödligt sår. Så omkom tyrannen Nero vid den tidiga åldern av bara trettiotvå år.LFT 465.3