En fast grund att bygga på

Aposteln nämnde inte någonting om de falska lärare som försökte fördärva frukten av hans arbete. På grund av den förvirring och splittring som rådde i församlingen var det klokt av honom att inte irritera dem med sådana antydningar. Han var rädd för att därigenom helt och hållet driva några bort från evangelium. Han riktade församlingsmedlemmarnas uppmärksamhet på sitt eget arbete bland dem. Han påpekade att det utförts av “en förfaren byggmästare” som hade lagt den grund på vilken sedan andra hade byggt. Men han upphöjde inte därigenom sig själv, eftersom han förklarade: “Vi äro Guds medarbetare.” Han gjorde inte anspråk på någon egen klokhet utan erkände den gudomliga kraft som ensam hade gjort det möjligt för honom att framställa evangelium på ett sätt som var tillfredsställande för Gud. Paulus, den störste av alla lärare, hade genom sin förening med Kristus kunnat meddela undervisning från den gudomliga visdom som motsvarar alla människors behov och som är tillämplig i alla tider, på alla platser och under alla omständigheter.LFT 284.2

Bland de mer allvarliga av de onda förhållanden som hade utvecklats bland de troende i Korint var, att många hade återvänt till den hedniska gudstjänstens nedbrytande vanor. En av dessa tidigare troende hade förlorat sin kristna upplevelse till den grad, att hans sedeslösa liv kränkte till och med den hedniska världens låga etiska uppfattning. Aposteln förmanade församlingen ivrigt att skilja ifrån sig “den som är ond”. “Veten I icke”, förmanade han dem, “att litet surdeg syrar hela degen? Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I ären ju osyrade.”LFT 285.1

Ett annat allvarligt ont som hade uppstått i församlingen, var att troende drog varandra inför rätta. Man hade gjort allt man kunnat för att lösa dessa tvister inom församlingens egen krets. Kristus hade ju själv gett klara instruktioner om hur sådana saker skulle skötas. “Om din broder försyndar sig”, var Frälsarens råd, “så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.” — Matt. 18:15-18.LFT 285.2

Till de troende i Korint, som hade glömt detta klara råd, gav Paulus i entydiga ord tillrättavisning och bestraffning. “Huru kan någon av eder”, frågade han, “taga sig för att, när han har sak med en annan, gå till rätta, icke inför de heliga, utan inför de orättfärdiga? Veten I då icke, att de heliga skola döma världen? Men om nu I skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att döma i helt ringa mål? I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi icke då kunna döma i timliga ting? Och likväl, när I nu haven före något mål, som gäller sådana ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i församlingen! Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina bröder? Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna? Över huvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? . . . I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot bröder. Veten I då icke, att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till arvedel?”LFT 286.1