De skall uppstå

I sitt första brev till de kristna i Tessalonika försöker Paulus undervisa dem om de dödas verkliga tillstånd. Han talar om dem som dött som om de sov — ett tillstånd av omedvetenhet: “Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. . . . Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.”LFT 241.2

De kristna i Tessalonika hade ivrigt tagit emot läran om att Kristus skulle komma tillbaka för att förvandla de troende som då ännu levde och ta dem till sig. De hade noga vakat över sina vänners liv för att de inte skulle dö och gå miste om den välsignelse som de såg fram emot att få vid sin Herres ankomst. Men en efter en av deras älskade hade tagits ifrån dem. Med oro hade de troende i Tessalonika för sista gången betraktat sina dödas ansikten, men de hade knappast vågat hoppas att få möta dem i ett framtida liv.LFT 241.3

När Paulus’ brev öppnades och lästes, blev det till stor glädje och tröst för församlingen just genom den framställning som avslöjade de dödas verkliga tillstånd. Paulus visade att de som levde när Kristus skulle komma tillbaka inte skulle få möta sin Herre före dem som hade insomnat. Överängelns röst och en Guds basun skulle nå de sovande. De döda som väntat på Kristus skulle först uppstå, innan odödlighetens gåva ges till de levande. “Sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa ord.”LFT 242.1

Det hopp och den glädje som denna försäkran gav den unga församlingen i Tessalonika, är något som vi knappast kan förstå. De trodde på och uppskattade det brev som sänts till dem från deras fader i evangelium. De drogs till honom i kärlek. Han hade tidigare undervisat dem om dessa saker. Vid den tiden var de emellertid helt upptagna av att söka förstå läror som tycktes dem nya och sällsamma. Det är därför inte förvånande, att kraften i vissa läror inte hade gjort ett så starkt intryck på deras sinnen. Men de hungrade efter sanning. Paulus’ brev gav dem nytt hopp och ny kraft, en fastare tro på och djupare tillgivenhet för Honom som genom sin död hade gjort liv och odödlighet möjligt for dem.LFT 242.2

Nu gladde de sig i förvissningen om att deras troende vänner skulle uppstå från graven för att leva för evigt i Guds rike. Det mörker som hade omgett de dödas viloplatser hade skingrats. En ny strålglans omgav den kristna tron. De såg en ny härlighet i Kristi liv, död och uppståndelse.LFT 243.1

Så skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom, skrev Paulus. Många menar att detta uttryck skulle innebära att de insomnade tillsammans med Kristus skulle komma från himmelen. Paulus menade emellertid att på samma sätt som Kristus hade uppstått från de döda, så skulle Gud kalla de sovande rättfärdiga ut ur gravarna och ta dem med sig till himmelen. Dyrbara tröst, härliga hopp! Inte bara för församlingen i Tessalonika utan för alla troende, var de än må finnas.LFT 243.2

Under det att Paulus arbetade i Tessalonika hade han i detalj beskrivit tidens tecken. Dessa skulle visa vilka händelser som skulle föregå Människosonens uppenbarelse på himmelens skyar. Därför tyckte han inte att det var nödvändigt att mera utförligt redogöra för den. Han hänvisade emellertid uttryckligt till sin tidigare undervisning. “Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ‘Allt står väl till, och ingen fara är på färde’, då kommer plötsligt fördärv över dem.”LFT 243.3

Det finns i världen idag många som inte vill se de tecken som Kristus har angett för att upplysa människor om sin ankomst. De försöker stilla alla farhågor, samtidigt som tecknen till världens slut snabbt uppfylls och världen rusar vidare mot den tid, då Människosonen skall uppenbaras på himmelens skyar. Paulus förklarar att det är farligt att vara likgiltig inför de tecken som skall föregå Kristi ankomst. De som gör sig skyldiga till denna försummelse kallar han för nattens och mörkrets barn. Han uppmuntrar de medvetna och vaksamma med dessa ord: “Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.”LFT 243.4