Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Vad intet öga har sett. . .

    “Visdom tala vi . . . bland dem som äro fullmogna” , förklarade Paulus senare, “men en visdom som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige, vilkas makt bliver till intet. Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet, och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. Vi tala — såsom det heter i skriften — vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom’. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande.LFT 235.2

    Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor.” — 1 Kor. 2:6-13.LFT 235.3

    Paulus insåg att hans kompetens inte låg hos honom själv utan i den helige Andes närvaro, som med sitt milda, välsignande inflytande fyllde hans sinne och kom alla hans tankar att underordna sig Kristus. Om sig själv och sina medarbetare sade han: “Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.” — 2 Kor. 4:10. I apostelns undervisning var Kristus centralfiguren. “Nu lever icke mer jag”, förklarade han, “utan Kristus lever i mig.” — Gal. 2:20. Det egna jaget doldes, Kristus uppenbarades och upphöjdes.LFT 236.1

    Paulus var en skicklig föreläsare. Före sin omvändelse hade han ofta försökt påverka sina lyssnare med högtflygande vältalighet. Nu hade han emellertid lagt bort allt sådant. I stället för att ägna sig åt poetiska beskrivningar och fantasifulla framställningar, som kanske kunde tillfredsställa känslorna och stimulera fantasin, men som inte hade kontakt med det dagliga livet, försökte nu Paulus att använda ett enkelt språk för att förklara de evangeliska sanningar som är av livsavgörande betydelse. En romantisk framställning av evangelium kan kanske väcka ett känslorus. Men alltför ofta skänker inte en sådan framställning den näring som är nödvändig för att stärka och uppbygga de troende för livets kamp. Kämpande människors omedelbara behov och de prövningar de just då går igenom, allt sådant måste mötas med en sund praktisk undervisning om kristendomens grundläggande principer.LFT 236.2

    Paulus’ arbete i Korint blev inte utan resultat. Många vände sig bort från tillbedjan av avgudar för att tjäna den levande Guden. En stor kristen församling byggdes upp. Några hade räddats från de mest utsvävande och lättsinniga kretsarna bland den icke-judiska befolkningen och blivit levande bevis för Guds godhets välvilja och förmågan hos Kristi blod att rena från synd.LFT 236.3

    Den ökade framgång som följde på Paulus förkunnelse av Kristus väckte de icke-troende judarnas bittraste förföljelse. De reste sig “alla tillhopa, upp mot Paulus” och förde honom inför Gallios domstol. Gallio var då landshövding i Akaja. De väntade att myndigheterna, liksom vid tidigare tillfällen, skulle ställa sig på deras sida. Med högljudda, vredgade röster framförde de samma klagomål mot aposteln: “Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett sätt, som är emot lagen.”LFT 237.1

    Den judiska religionen stod under den romerska regeringens skydd. De som anklagade Paulus trodde, att om de kunde få honom fälld för anklagelsen att överträda deras religions lagar, skulle han kanske överlämnas till dem för rannsakning och straff. Därigenom hoppades de kunna röja honom ur vägen. Men Gallio var en redbar man. Han vägrade att låta sig duperas av de avundsjuka, intriganta judarna. Äcklad och upprörd över deras fanatism och självrättfärdighet vägrade han att fästa avseende vid deras anklagelser. Då Paulus beredde sig för att tala till sitt eget försvar, sade Gallio att det inte var nödvändigt. Därefter vände han sig mot de vredgade anklagarna och sade: “Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd begånget, då kunde väl vara skäligt; att jag tålmodigt hörde på eder, I judar. Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke vara domare. Och så visade han bort dem från domstolen.”LFT 237.2

    Både judar och greker hade ivrigt väntat på Gallios beslut. Då han omedelbart lade ned saken, eftersom den inte hade något allmänt intresse, blev detta signalen för de vredgade och besvikna judarna att dra sig tillbaka. Landshövdingens bestämda handlingssatt öppnade ögonen på den högljudda pöbeln som hade understött judarna. För första gången under Paulus’ arbete i Europa ställde sig pöbeln på hans sida. Inför landshövdingen och utan att denne ingrep, kastade sig pöbeln våldsamt över apostelns mest framträdande anklagare. “Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och slogo honom, inför domstolen; och Gallio frågade alls icke därefter.” Därmed hade kristendomen vunnit en uppenbar seger.LFT 237.3

    Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Om aposteln vid det här tillfallet hade tvingats lämna Korint, skulle de som blivit omvända till Jesu tro ha blivit försatta i ett mycket farligt läge. Judarna skulle då ha försökt utnyttja situationen för att utplåna kristendomen i det området.LFT 238.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents