Det utvalda folket

Judarna var Guds utvalda folk. Hans avsikt hade varit att de skulle bli till välsignelse för hela mänskligheten. Gud hade låtit många profeter uppstå bland dem. Dessa hade förutsagt att en Återlösare skulle komma och att han skulle bli förkastad och dödad av dem. Ändå borde de ha varit de första att känna igen honom som den utlovade Messias.LFT 350.2

Profeten Jesaja hade fått se fram genom seklerna. Han hade sett hur profet efter profet och slutligen även Guds Son förkastades. Han inspirerades också att skriva om hur Återlösaren skulle bli mottagen av dem som aldrig tidigare hade räknats bland Israels folk. Paulus hänvisar till denna profetia och säger: “Esaias går så långt, att han säger: ‘Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig, jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig.’ Men om Israel säger han: ‘Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk’.” — Rom. 10, 20, 21.LFT 350.3

Men även om Israel förkastade Guds Son, förkastade Gud inte dem. Lyssna till Paulus då han fortsätter sin argumentering: “Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam. Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord: ‘Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv’? Och vad får han då för svar av Gud? ‘Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.’ Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd.”LFT 351.1

Israel hade stapplat och fallit. Detta gjorde det emellertid inte omöjligt för dem att åter resa sig. Som svar på den fråga han ställt: “Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade?”, svarar aposteln: “Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola ‘uppväckas till avund’. Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva! Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt — om jag till äventyrs så skulle kunna ‘uppväcka avund’ hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?”LFT 351.2

Det var Guds avsikt att hans nåd skulle uppenbaras både bland de icke-judiska folken och bland israeliterna. Detta hade klart skisserats i Gamla Testamentets profetior. Aposteln använde några av dessa profetior, då han fortsätter att argumentera. “Har icke krukmakaren den makten över leret”, frågar han, “att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med ‘vredens kärl’, som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på ‘barmhärtighetens kärl’, som han förut hade berett till härlighet? Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. Så säger han ock hos Oseas: ‘Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla ‘mitt folk’, och henne som jag icke älskade skall jag kalla ‘min älskade’. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: ‘I ären icke mitt folk’, där skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.” Se också Hos. 1:10.LFT 351.3