Landsförvisningens ö

Landsförvisningens ö

Mer än ett halvt århundrade hade gått sedan den kristna församlingen organiserades. Under den tid som gått hade evangelii budskap ständigt mött motstånd. Dess fiender hade aldrig upphört med sina ansträngningar och hade slutligen lyckats att få den romerske kejsarens makt riktad mot de troende.LFT 531.1

I den fruktansvärda förföljelse som följde, gjorde aposteln Johannes mycket för att öka de kristnas tro och göra den orubblig. Han förkunnade ett budskap som hans motståndare inte kunde motsäga och som hjälpte de troende att med mod och trohet gå igenom alla de prövningar som drabbade dem. När det såg ur som om Kristi efterföljares tro skulle vackla inför det bittra motstånd som de var tvungna att möta, återgav denne gamle och prövade evangelii budbärare med kraft och vältalighet berättelsen om den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Han stod fast vid sin tro. Från honom ljöd alltid det glada budskapet: “Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. . . . . Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder.” — 1 Joh. 1:1-3.LFT 531.2

Johannes blev mycket gammal. Han fick se Jerusalem förstöras och det praktfulla templet läggas i ruiner. Han levde längre än alla de andra apostlarna, som hade umgåtts med Frälsaren under hans verksamhet på jorden. Därför hade hans budskap stor kraft, då han förkunnade att Jesus var Messias, världens Frälsare. Ingen kunde betvivla hans uppriktighet. Genom hans förkunnelse blev många omvända.LFT 531.3

Judarnas ledare fylldes av bittert hat mot Johannes för hans oryggliga trohet mot Kristi sak. De förklarade att deras motstånd mot Kristi efterföljare skulle vara förgäves, så länge folket lyssnade till Johannes’ förkunnelse. Om man skulle kunna förmå människor att glömma Jesu underverk och hans undervisning, måste denne frimodige förkunnare tystas.LFT 532.1

Johannes kallades därför till Rom för att förhöras om sin tro. Här blev emellertid apostelns undervisning förvrängd inför myndigheterna. Falska vittnen anklagade honom för att förkunna villfarelser som var riktade mot regeringen. Genom sådana beskyllningar hoppades hans fiender att kunna röja honom ur vägen.LFT 532.2

Johannes försvarade sig på ett klart och övertygande sått och med sådan okonstlad uppriktighet, att hans ord gjorde starkt intryck. De som lyssnade till honom blev förvånade över hans klokhet och vältalighet. Men ju mer överbevisande hans förkunnelse var, dess bittrare blev hans motståndares hat. Kejsar Domitianus greps av raseri. Han kunde inte förneka de sanningar som denne Kristi trogne försvarare förkunnade. Inte heller kunde han övervinna den kraft som följde Johannes’ förkunnelse, men han hade satt sig i sinnet att tysta honom.LFT 532.3

Johannes kastades i en kittel med kokande olja. Herren bevarade emellertid sin trogne budbärares liv på samma sätt som han bevarade de tre hebréernas liv i den brinnande ugnen. Då det blev sagt: “Så går det för alla som tror på bedragaren Jesus Kristus från Nasaret”, förklarade Johannes: “Min Mästare underkastade sig allt som Guds och människors fiende och hans änglar kunde uppfinna för att förödmjuka och plåga honom. Han gav sitt liv för att frälsa världen. Jag betraktar det som en ära att få lida för hans skull. Jag är en svag och syndig människa. Kristus var helig, mild och obesmittad. Han gjorde ingen synd, inte heller kunde man finna, att han någonsin talade något som inte var sant.”LFT 532.4

Dessa ord hade sin verkan och Johannes togs upp ur kitteln av samma män som kastat honom i den.LFT 533.1

Men ännu en gång utsattes aposteln för svår förföljelse. Genom ett kejserligt påbud blev Johannes landsförvisad till ön Patmos “för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”. (Upp. 1:9.) Här, menade hans fiender, skulle hans inflytande inte längre märkas. Här måste han slutligen dö av umbäranden och lidande.LFT 533.2

Patmos, som var en öde klippö i Egeiska Havet, hade av romerska regeringen gjorts till förvisningsort för brottslingar. För Guds budbärare blev denna dystra plats himmelens ort. Här var han inte längre upptagen av de tidigare årens ivriga verksamhet. Han var isolerad från samhällslivet och hade nu gemenskap med Gud och Kristus och i himmelens änglar. Från dem fick han undervisning om vad som skulle hända församlingen i framtiden. De händelser som skulle äga rum under de avslutande scenerna i denna världs historia, framställdes för honom i stora drag. Här skrev han ned de uppenbarelser han fick från Gud. När hans röst inte längre kunde vittna om honom som han älskade och tjänade, skulle dessa budskap, som han fick på denna öde ö, vara som en brinnande lampa, som upplyste Kristi efterföljare om Guds planer och beslut ifråga om jordens alla nationer.LFT 533.3

Bland Patmos’ klippor och berg samtalade Johannes med sin Skapare. Han såg tillbaka på sitt gångna liv. Han fylldes av frid med tanke på de välsignelser som han hade fått ta emot. Han hade levt ett kristet liv. I tron kunde han säga: “Vi veta, att vi hava övergått från döden till livet.” — 1 Joh. 3: 14. Situationen var en helt annan för kejsaren som hade bannlyst honom. Han kunde bara se tillbaka på blodiga krigsfält och plundring, på ruinerade hem, på gråtande änkor och faderlösa barn — alltsammans en frukt av hans ärelystna maktkamp.LFT 533.4