Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Nattlig flykt

    “Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala, att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.”LFT 387.2

    Lysias beslöt genast att flytta Paulus från sitt förvaltningsområde till landshövdingen Felix’ område. Som ett folk befann sig judarna vid denna tid i ett tillstånd av upphetsning och irritation. Upplopp förekom ofta bland dem. Om Paulus hade hållits kvar i Jerusalem kunde detta ha utgjort en fara för staden, ja, till och med för översten själv. Han kallade därför till sig “två av hövitsmännen och sade till dem: ‘Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.’ Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på, så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.”LFT 387.3

    Nu gällde det att snabbt sända iväg Paulus: “Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt och förde honom om natten till Antipatris. Därifrån fortsatte ryttarna med fången till Cesarea medan de fyra hundra soldaterna återvände till Jerusalem.LFT 388.1

    Befälhavaren för denna avdelning av ryttare förde fången till Felix samtidigt som han överlämnade ett brev som hade anförtrotts honom av översten. I brevet skriver översten:LFT 388.2

    Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.LFT 388.3

    Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta, att han var romersk medborgare. Men då jag också ville veta, vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras stora råd. Jag fann da att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse. Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.LFT 388.4

    Efter det att Felix hade läst brevet, frågade han från vilket landskap fången var. Då han fick veta att han var från Cilicien, sade han: “Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes. Så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes’ borg.LFT 388.5

    Paulus’ fall var inte första gången en Guds budbärare hade funnit en tillflykt bland de icke-judiska folken undan det folk som bekände sig till Gud. I sitt raseri mot Paulus hade judarna lagt ytterligare ett brott till den dystra lista av illgärningar som kännetecknar detta folks historia. De hade ännu en gång förhärdat sina sinnen mot sanningens ord. Därigenom hade de gjort sin dom ännu mera säker.LFT 388.6

    Det var bara några få som förstod den fulla betydelsen av de ord som Jesus sade, när han i Nasarets synagoga förklarade, att han var den Smorde. Han sade att det var hans uppdrag att trösta, välsigna och rädda dem som var bedrövade och fångna i synden. När han såg hur stolthet och otro behärskade sina lyssnares sinnen, påminde han dem om hur Gud i gångna tider hade vänt sig bort från sitt utvalda folk, på grund av att de hade visat otro och varit upproriska. I stället hade han uppenbarat sig för sådana som inte tillhörde det judiska folket och som inte hade förkastat himmelens ljus. Änkan i Sarepta och Naaman, den syriske officeren, hade följt all den upplysning de hade. På grund härav räknades de som mer rättfärdiga än Guds utvalda folk, som hade avfallit från honom och uppoffrat sina principer för att kunna leva ett behagligt liv och bli uppskattade och hedrade av omvärlden.LFT 389.1

    Det var en skrämmande sanning som Jesus förklarade för judarna i Nasaret, när han sade att det hos de avfälliga israeliterna inte fanns någon trygghet för Guds trogna efterföljare. De uppfattade inte Jesu värde och inte heller uppskattade de hans verksamhet. De judiska ledarna gjorde anspråk på att ivra för Guds ära och Israels bästa. Men i själva verket var de fientligt inställda till båda. Genom både lära och exempel ledde de folket allt längre bort ifrån lydnaden för Guds krav. Därigenom kom folket i ett läge där Gud inte kunde skydda dem i en tid av svårigheter.LFT 389.2

    Frälsarens bestraffande ord till folket i Nasaret hade nu, i den behandling som Paulus utsattes för, fått sin tillämpning, inte bara på de otrogna judarna utan även på hans egna medtroende. Om församlingens ledare hade övervunnit sina bittra känslor mot aposteln och tagit emot honom som den som Gud särskilt hade kallat att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, skulle Gud inte ha tillåtit att detta hade hänt honom. Gud skulle inte ha beslutat att Paulus’ verksamhet skulle avslutas så snart. Han utförde emellertid inte något underverk för att bryta det händelseförlopp som församlingsledarna i Jerusalem hade satt igång.LFT 389.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents