Om någon kommer . . .

Johannes blev mycket bekymrad då han såg dessa giftiga villoläror smyga sig in i församlingen. Han såg de faror som hotade församlingen. Han började omedelbart och beslutsamt att ta itu med den farliga situationen. Johannesbreven präglas av en kärlekens anda. Det tycks som om han skrev med en penna doppad i kärlek. Men när han kom i beröring med dem som överträdde Guds lag men ändå gjorde anspråk på att leva utan synd, tvekade han inte att varna dem för detta farliga bedrägeri.LFT 518.1

Då han skrev till en medhjälpare i det evangeliska arbetet, en kvinna med gott anseende och vidsträckt inflytande, skrev han: “Många villolärare hava gått ut i världen vilka icke bekänna att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist. Tagen eder till vara, så att I icke förloren det som vi med vårt arbete hava kommit åstad, utan fån full lön. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom han gör sig delaktig i hans onda gärningar.”LFT 518.2

Vi har rätt att behandla dem som föreger sig tillhöra Kristus men samtidigt lever i uppenbar överträdelse av Guds lag, på samma sätt som den älskade aposteln behandlade dem. I denna sista tid existerar samma slags onda inflytande som det, som hotade den tidiga församlingens framgång och trygghet. Det är därför av den största vikt, att vi noga följer de råd som aposteln Johannes ger i detta avseende. “Vi måste ha kärlek”, är det rop man hör överallt, särskilt från dem som bekänner sig vara helgade. Men den sanna kärleken ar alltför ren för att kunna bortse från en synd som inte har blivit bekänd. Det är sant att vi skall älska de människor för vilka Kristus har dött. Men därför kan vi aldrig på något sätt försvara det onda. Vi kan aldrig ansluta oss till de upproriska och kalla detta för kärlek. Gud väntar av sitt folk under denna tid av världens historia, att de skall stå fasta för det som är rätt, lika tveklöst som Johannes gjorde det, då han motarbetade de själsfördärvande villfarelserna.LFT 519.1

Aposteln visar, att på samma gång som vi skall visa kristlig hänsyn och takt, har vi rätt att gå rakt på sak med synd och syndare. Detta står inte i strid med den sanna kärleken. “Var och en som gör synd”, skrev han, “han överträder ock lagen, ty synd är överträdelse av lagen. Och I veten, att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga synderna; och synd finnes icke i honom. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.”LFT 519.2

Som Kristi vittne invecklade sig Johannes inte i några strider eller tröttsamma diskussioner. Han framhöll det som han visste, det som han hade hört och sett. Han hade varit nära förenad med Kristus i hans verksamhet. Han hade lyssnat till hans undervisning och fått se hans stora underverk. Det var inte många som kunde se skönheten i Kristi väsens egenskaper på samma sätt som Johannes såg den. För honom hade mörkret försvunnit och det sanna ljuset lyste för honom. Hans vittnesmål om Frälsarens liv och död var klart och kraftfullt. Han talade med ett sinne som överflödade av kärlek till Frälsaren, och ingen makt kunde hejda hans ord.LFT 519.3

“Det som var från begynnelsen”, förklarade han, ” det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. . . . Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på det att också I mån hava gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.”LFT 520.1

På samma sätt har också varje sann Kristi efterföljare genom egen erfarenhet kunnat bekräfta, “att Gud är sannfärdig”. (Joh. 3:33.)LFT 520.2