Sorgfyllt avsked

När han hade sagt detta föll han ned på sina knän och bad med dem alla. Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt; och mest sörjde de för det ordets skull, som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet.LFT 370.1

Från Miletus seglade resenärerna “raka vägen till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till Patara”, på Mindre Asiens sydvästkust där de fann” ett skepp, som skulle fara över till Fenicien; på det gingo vi ombord och lade ut.” I Tyrus, där fartyget lossade sin last, fann de några troende och fick stanna hos dem i sju dagar. Genom den helige Ande fick dessa troende varning om de faror som väntade Paulus i Jerusalem och de bad honom ivrigt “att han icke borde begiva sig till Jerusalem”. Men aposteln lät varken fruktan för lidande eller fängelse avskräcka sig från att fullfölja sitt syfte.LFT 370.2

Vid slutet av den vecka som de tillbringade i Tyrus följde alla de troende bröderna och deras hustrur och barn med Paulus till fartyget. Innan han gick ombord knäböjde de alla på stranden och han bad för dem och de för honom.LFT 371.1

De fortsatte nu sin resa söderut och kom till Cesarea där de tog in “hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom”. Här tillbringade Paulus några få, fridfulla, lyckliga dagar — den sista fullkomliga frihet som han skulle få åtnjuta på lång tid.LFT 371.2