Den gyllene kedjan

Församlingens medlemmar var förenade i tänkesätt och handling. Kristi kärlek var den gyllene kedja som förenade dem. De sökte att alltmer fullständigt lära känna Gud. I deras dagliga liv kunde man se Kristi frid och glädje. De besökte de faderlösa och änkorna i deras nöd och bevarade sig obefläckade av världen. De förstod att om de underlät att göra detta, skulle detta motsäga deras bekännelse och vara ett förnekande av deras Frälsare.LFT 541.1

De förkunnade sitt budskap överallt. Människor blev omvända och greps av samma iver att i sin tur låta andra få del av det värdefulla evangelium som de själva hade tagit emot. De gav sig inte någon ro förrän andra fick glädja sig i samma ljus som hade upplyst dem. Stora skaror av människor, som stod främmande for Gud, fick del av bakgrunden till den kristnes hopp. Varma, av Guds Ande inspirerade, personliga vädjanden riktades till dem som vandrade i mörker, till de utslagna och till dem som menade sig känna evangelium men som älskade nöjen mer än Gud.LFT 541.2

Men efter en tid började de troendes iver att minska och deras kärlek till Gud och till varandra avtog. Kyla trängde in i församlingen. Några glömde det underbara sätt på vilket de hade tagit emot evangelium. En efter en av de gamla fanbärarna föll på sin post. Några av de yngre av evangelii budbärare som kunde ha hjälpt till med att bära banbrytarnas ansvar och därigenom blivit utbildade för att ta ledningen i verksamheten, hade börjat tröttna på de så ofta upprepade sanningarna. I deras krav på någonting nytt och uppseendeväckande försökte de introducera nya lärosatser, som var mer tillfredsställande för många, men som inte överensstämde med evangeliets grundläggande principer. I sin självtillit och andliga blindhet kunde de inte inse, att dessa hårklyverier skulle komma många att ifrågasätta erfarenheten från det förgångna och skulle leda till förvirring och otro.LFT 541.3

“Då sådana falska läror förkunnades, uppstod splittring. Många vände sig bort ifrån Jesus som trons begynnare och fullkomnare. Den tid som borde ha använts för att utbreda evangelium, upptogs av diskussioner om obetydliga lärosatser och meditationer över fängslande, av människor uppdiktade fabler. De människoskaror som kunde ha blivit omvända genom en trogen förkunnelse av evangelium, lämnades utan varning. Fromheten började snabbt avta. Det såg ut som om Satan skulle komma att vinna herravälde över dem som bekände sig vara Kristi efterföljare.LFT 542.1

Det var under denna kritiska tid i församlingens historia som Johannes blev landsförvist. Aldrig hade församlingen behövt hans råd och undervisning mer än nu. Nästan alla hans tidligare medarbetare hade lidit martyrdöden. De som blivit kvar av Kristi efterföljare utsattes för bitter förföljelse. Situationen gav vid handen, att fienden snart skulle komma att triumfera över Kristi församling.LFT 542.2

Men Guds osynliga hand ledde även nu. Genom hans försyn kom Johannes i en sådan situation i vilken Kristus kunde ge honom en sällsam uppenbarelse av sig själv och av de gudomliga sanningarna för att upplysa Guds folk.LFT 542.3

Genom att landsförvisa Johannes hoppades evangelii fiender att för alltid tysta detta trogna vittne. Men på ön Patmos fick denne apostel ett budskap, vars inflytande skulle fortsätta att stärka församlingarna ända till tidens slut. Även om de inte fritogs från ansvaret för sitt oriktiga handlingssätt, blev de som landsförviste Johannes, ett redskap i Guds hand för att genomföra hans beslut. Själva deras försök att utsläcka evangelii ljus blev orsak till att det lyste med ännu större klarhet.LFT 542.4

Det var på sabbaten som Herrens härlighet uppenbarades för den landsförviste aposteln. Johannes helighöll sabbaten på Patmos lika ivrigt som han gjorde det, då han förkunnade evangelium för människorna i Judéens städer och samhällen. Han gjorde anspråk på de dyrbara löften som Gud hade gett till dem som helighåller denna dag. “Jag kom i andehänryckning på Herrens dag”, skrev Johannes, “och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet aven basun. . . . Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson.” — Upp. 1:10-13.LFT 543.1

Denne älskade apostel blev rikt gynnad. Han hade sett sin Mästare i Getsemane. Då var Jesu ansikte fårat av ångestens blodsdroppar. Hans “utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns”. (Jes. 52:14.) Han hade sett honom i händerna på de romerska soldaterna, klädd i en gammal purpurmantel och krönt med törnekrona. Han hade sett honom hänga på Golgata kors, föremål för grymt hån och misshandel. Nu tilläts Johannes att ännu en gång få se sin Herre. Men hur förändrat var inte hans utseende. Han var inte längre en smärtornas man, föraktad och förödmjukad av människor. Han var klädd i en klädnad av himmelsk strålglans. “Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn.” — Upp. 1:14, 15. Hans röst liknade musik från många vatten. Hans ansikte lyste som solen. I sin hand hade han sju stjärnor och från hans mun utgick ett tveeggat svärd som symbol på hans ords makt. Patmos lyste av den uppståndne Frälsarens härlighet.LFT 543.2