Inte med övertalning

I sin förkunnelse hade apostlarna undervisat folket “icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft”. Det evangelium som Paulus förkunnade hade uppenbarats för honom genom den helige Ande. “Anden utrannsakar ju allt, ja, ock Guds djuphet. Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande. . . . Om detta tala vi ock”, förklarade Paulus, “icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor.” — 1 Kor. 2:4, 10-13.LFT 375.3

Under hela sin verksamhet som förkunnare hade Paulus vänt sig till Gud för att få direkt ledning. Samtidigt hade han emellertid varit mycket noga med att arbeta i överensstämmelse med de beslut som det allmänna rådsmötet i Jerusalem hade fattat. Som ett resultat därav “styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag”. (Apg. 16:5.) Trots den brist på sympati som några visade honom, fann han tröst i övertygelsen att han hade gjort sin plikt när han hos sina medtroende uppmuntrade en anda av trohet, frikostighet och inbördes kärlek. Detta hade ju också visat sig i de frikostiga gåvor som han kunde överlämna till den judekristna församlingens äldste.LFT 376.1

Efter det att Paulus hade överlämnat gåvorna “förtäljde han för dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna”. Efter denna redogörelse blev alla, till och med de som hade tvivlat, överbevisade om att Gud hade välsignat Paulus i hans arbete. “När de hörde detta, prisade de Gud.” De insåg att de arbetsmetoder som Paulus tillämpat hade godkänts av himmelen. De frikostiga gåvor som låg framför dem bekräftade apostelns redogörelse för troheten inom de troende icke-judiska församlingarna. De män inom ledningen för församlingen i Jerusalem som egenmäktigt hade krävt åtgärder för att kontrollera verksamheten fick nu en ny uppfattning av Paulus’ arbete. De förstod att de hade intagit en oriktig ståndpunkt, att de hade varit bundna av judiska seder och stadgar och att den evangeliska verksamheten i stor utsträckning hade hämmats, eftersom de inte hade förstått att skiljemuren mellan judar och icke-judar hade brutits ned genom Kristi död.LFT 376.2

Detta var ett utmärkt tillfälle för alla församlingens ledare att öppet erkänna att Gud hade arbetat genom Paulus och att de ibland hade handlat orätt, då de låtit sig påverkas av motståndarnas rapporter som väckt deras avundsjuka och fördomar. Men i stället för att förena sig i ett försök att rättfärdiga dem som de hade skadat, gav de honom råd som visade att de alltjämt ansåg att han i stor utsträckning skulle hållas ansvarig för de rådande fördomarna. De var inte ädelmodiga nog att försvara honom och att visa dem som tvivlade, att de hade haft orätt. I stället försökte de få till stånd en eftergift från båda sidor genom att råda honom att i fortsättningen arbeta på ett sätt som skulle undanröja alla missuppfattningar.LFT 376.3

Du ser, käre broder, sade de som svar på hans redogörelse, huru många tusen judar det är, som hava kommit till tro, och alla nitälska för lagen. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har kommit hit. Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som hava bundit sig genom ett löfte. Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har blivit sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den. Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt.LFT 377.1

Församlingens ledare hoppades att Paulus, genom att följa de råd de gav honom, på ett avgörande sätt skulle visa att ryktena om honom saknade grund. De försäkrade honom att de beslut som antogs vid det tidigare rådsmötet om de icke-judiska troende och om ceremoniallagen alltjämt var gällande. Men de råd som nu gavs stod i strid med det tidigare beslutet. Guds Ande hade emellertid inte gett denna undervisning. Den hade dikterats av deras feghet. Församlingens ledare i Jerusalem visste att de troende genom att förkasta ceremoniallagen skulle dra på sig judarnas hat och utsätta sig själva för förföljelse. Judarnas högsta råd, Sanhedrin, skulle göra allt de kunde för att stoppa evangelii framgång. Sanhedrin gav uppdrag åt några att följa efter apostlarna, framför allt efter Paulus, och på alla tänkbara sätt försöka skada deras arbete. Om de som trodde på Kristus fördömdes av Sanhedrin såsom lagöverträdare, skulle de utan dröjsmål bli straffade som avfällingar från den judiska tron.LFT 377.2