Hotfull kris avvärjd

Hotfull kris avvärjd

“Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.”LFT 84.1

Den unga församlingen utgjordes av många olika grupper av människor av olika nationaliteter. Vid tiden för utgjutandet av den helige Ande vid pingsten “bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen”. (Apg. 2:5.) Bland judarna som var samlade i Jerusalem, fanns några som vanligen var kända som “de grekiska judarna”. Mellan dessa och de palestinska judarna hade det länge existerat misstroende och till och med antagonism.LFT 84.2

De som hade blivit omvända under apostlarnas arbete hade förändrats och förenats av den kristliga kärleken. Trots tidigare fördomar levde alla i gemenskap med varandra. Satan visste att så länge denna gemenskap fortsatte att existera, skulle han inte kunna hämma evangelii framgång. Han försökte därför utnyttja tidigare tankebanor i förhoppningen att därigenom kunna införa splittring och oenighet i församlingen.LFT 84.3

När därför de kristna blev allt fler, lyckades fienden väcka misstankar hos somliga, som tidigare hade varit vana att med avundsjuka betrakta sina medtroende och finna fel hos deras andliga ledare. Därigenom “begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna”. Orsaken till klagomålen var att man menade att de grekiska änkorna förbigicks vid den dagliga utdelningen. Varje orättvisa skulle ha stridit mot evangelii anda. Ändå lyckades Satan väcka misstankar. Omedelbara åtgärder måste nu vidtas för att avlägsna alla orsaker till missnöje. I annat fall skulle fienden lyckas i sina bemödanden att åstadkomma splittring bland Kristi efterföljare.LFT 84.4

Jesu efterföljare hade nått en kris i sin utveckling. Under förståndig ledning av apostlarna, som arbetade tillsammans i den helige Andes kraft, hade det arbete som anförtrotts evangelii budbärare snabbt utvecklats. Församlingens medlemsantal ökade ständigt. Denna tillväxt lade ökande, tunga uppgifter på dem som hade ansvaret. Ingen enda människa eller ens en enda grupp av människor kunde fortsätta att ensamma bära detta ansvar utan att äventyra församlingens fortsatta framgång. Det var nu nödvändigt att ytterligare fördela det ansvar som dittills hade burits så troget av några få under församlingens allra första tid. Apostlarna måste nu ta ett betydelsefullt steg i fullkomnandet av evangelii ordning i församlingen, genom att på andra lägga en del av det ansvar som de dittills hade burit själva.LFT 85.1

Apostlarna sammankallade ett möte med de troende. De hade letts av den helige Ande att skissera en plan till en bättre organisation av alla arbetsstyrkor i församlingen. Tiden hade kommit, förklarade apostlarna, när de andliga ledare som hade tillsyn av församlingen måste befrias från uppgiften att dela ut hjälp till de fattiga och från liknande uppgifter, så att de skulle mera fritt kunna befrämja arbetet att förkunna evangelium. “Så utsen nu bland eder”, sade de, “I bröder, sju män, som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” Man följde detta råd och under bön och handpåläggning blev sju män högtidligt avskilda för sina uppgifter som diakoner.LFT 85.2

Tillsättandet av dessa sju för att ta ledningen av och utföra särskilda arbetsuppgifter visade sig bli till stor nytta för församlingen. Dessa församlingstjänare ägnade särskild uppmärksamhet åt de enskilda medlemmarnas behov, liksom åt församlingens allmänna finansiella intressen. Genom deras omtänksamma och förståndiga åtgärder och deras föredömligt kristna exempel blev de en betydelsefull hjälp för sina medarbetare för att sammanföra församlingens olika intressen till ett gemensamt helt.LFT 86.1