Branden
Ungefär vid den här tiden inträffade i Rom en fruktansvärd brand som lade nästan halva staden i aska. Ett rykte spreds att Nero själv hade anlagt branden, men för att vända misstankarna ifrån sig gav han sken av att visa stor frikostighet genom att hjälpa de hemlösa och utblottade. Han blev ändå anklagad för denna brand. Staden råkade i uppror och greps av raseri. För att vända misstankarna ifrån sig själv och också för att befria staden från en grupp människor som han fruktade och hatade riktade han beskyllningen mot de troende. Hans plan lyckades. Tusentals av Kristi efterföljare, män, kvinnor och barn, dödades obarmhärtigt.LFT 456.1
Paulus undgick denna ohyggliga förföljelse. Han hade lämnat Rom så snart han fått sin frihet tillbaka. Denna sista tid i frihet utnyttjade han för att besöka församlingarna. Han försökte åstadkomma en fastare förening mellan de grekiska och österländska församlingarna. Han försökte stärka de troende mot falska läror som hade börjat smyga sig in för att fördärva deras tro.LFT 456.2
De påfrestningar och den oro som Paulus hade utsatts bör, hade emellertid börjat tära på hans fysiska krafter. Ålderdomens bräcklighet började ge sig tillkänna. Han förstod att det han nu utförde skulle bli det sista han gjorde. Ju kortare tiden blev för hans arbete, dess ivrigare blev han i sin verksamhet. Det tycktes inte finnas någon gräns för hans iver. Han färdades genom många länder, från församling till församling, fast i sitt beslut, punktlig i allt som han gjorde och stark i tron. Han försökte att med alla tänkbara medel stärka de troendes tro, så att de skulle arbeta troget för att vinna människor för Kristus och för att de i de påfrestande tider som redan hade börjat, skulle stå fasta i evangelium och vara Kristi trogna vittnen.LFT 456.3