Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Stormdrivna

    Under fjorton dagars tid drev de omkring för stormen utan att se varken sol eller stjärnor. Trots att aposteln själv hade svåra plågor, talade han uppmuntrande till dem, när det såg som mörkast ut. Närhelst det behövdes var han alltid redo att hjälpa till. Genom tron höll han fast vid Allmaktens arm. Han förtröstade på Gud. Han hade inte någon ängslan för sitt eget liv. Han visste att Gud skulle bevara honom, så att han skulle kunna vittna om Kristus i Rom. Men han kände medlidande med de stackars människor som omgav honom, syndiga, djupt sjunkna och inte beredda att dö. Då han innerligt bad Gud att bevara deras liv, uppenbarades det för honom att hans bön hade blivit hörd.LFT 414.1

    När stormen vid ett tillfälle dämpades gick Paulus upp på däcket och sade till besättningen: “I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: ‘Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.’ Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.”LFT 414.2

    Dessa ord ingav dem nytt hopp. Passagerare och besättning vaknade upp ur sin apati. Det fanns mycket som alltjämt måste göras. Alla ansträngningar som det stod i deras makt att göra, sattes in för att undvika ett skeppsbrott.LFT 414.3

    När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land. De hade nämligen hört ljudet av bränningar. De lodade då och funno tjugo famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram, lodade de åter och funno femton famnars djup. Då fruktade de, skriver Lukas, att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.LFT 415.1

    I gryningen kunde de dunkelt urskilja en stormig kust. Men några kända landmärken kunde de inte upptäcka. Situationen såg så dyster ut, att dessa icke-judiska sjömän ville “fly ifrån skeppet”. De låtsades göra förberedelser för att kasta ut ankaret från förskeppet, efter det att de redan hade firat ner skeppsbåten. Då upptäckte Paulus deras onda avsikter och underrättade befälhavaren och krigsmännen och sade: “Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.” Genast “höggo krigsmännen av de tåg, som höllo skeppsbåten, och läto den fara” ut på havet.LFT 415.2

    Den mest kritiska stunden låg emellertid ännu framför dem. Aposteln sökte på nytt uppmuntra alla ombord och uppmanade både passagerare och sjömän att äta litet. Han sade: “Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något. Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.”LFT 415.3

    När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta. Då började också hela denna utmattade och modfällda skara på 275 människor, som utan Paulus’ uppmuntran skulle ha dukat under av förtvivlan, också att äta. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.LFT 415.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents