Förhärdade domare

Ledarna för den judiska nationen hade nu öppet och klart misslyckats att fullfölja Guds avsikter med sitt utvalda folk. De som Herren hade gjort till förvaltare av sanningen hade visat sig otrogna sitt uppdrag. Gud valde nu andra för att utföra sitt verk. I sin blindhet gav nu dessa ledare fullt uttryck åt vad de kallade för “rättfärdig indignation” mot dem som åsidosatt deras omhuldade lärosatser. De ville inte ens medge möjligheten av att de själva inte rätt hade förstått Skrifterna eller att de kunde ha misstolkat eller på felaktigt sätt tillämpat dem. De handlade som människor som hade förlorat sitt förnuft. Vilken rätt hade dessa lärare, sade de, som i flera fall bara var enkla fiskare, att framlägga idéer som stod i klar motsats till de lärosatser som de hade undervisat folket om? Eftersom de nu hade bestämt sig för att undertrycka förkunnandet av dessa idéer, fängslade de dem som förkunnade dem.LFT 76.3

Apostlarna blev emellertid inte skrämda eller nedslagna av denna behandling. Den helige Ande påminde dem om det som Jesus hade sagt: “Tjänaren är icke förmer än sin herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig.” “Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud.” “Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det.” - Joh. 15:20, 21;16:2, 4.LFT 77.1

Himmelens Gud, den mäktige härskaren över universum, tog emellertid fängslandet av apostlarna i sina egna händer, eftersom människor började krig mot honom. Under natten öppnade Herrens ängel fängelsedörrarna och sade till apostlarna: “Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.” Denna befallning stod i direkt motsats till den order som de judiska rådsherrarna hade gett. Sade nu apostlarna: “Vi kan inte göra detta, förrän vi har rådfrågat myndigheterna och fått deras tillåtelse?” Nej, Gud hade sagt: “Gå” och de lydde. “När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade.”LFT 77.2

När Petrus och Johannes visade sig bland de troende och berättade hur ängeln hade lett dem rakt igenom de grupper av soldater som vaktade fängelset och befallt dem att återuppta det arbete som hade blivit avbrutet, blev de förvånade och glada.LFT 77.3

Under tiden hade emellertid översteprästen och de som höll med honom kommit. De “sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste”. Prästerna och rådsherrarna hade beslutat att anklaga apostlarna för uppvigling och för att ha mördat Ananias och Safira. De hade ju dessutom konspirerat för att beröva prästerna deras auktoritet. Prästerna hoppades därigenom kunna upphetsa pöbeln, så att den skulle ta saken i egna händer och behandla apostlarna på samma sätt, som den hade behandlat Jesus. De var emellertid medvetna om att många, som inte hade tagit emot Kristi undervisning, var trötta på de judiska myndigheternas godtyckliga och egenmäktiga sätt att styra och var angelägna om att få en förändring till stånd. Prästerna fruktade, att om dessa som var missnöjda, skulle ta emot och tro på apostlarnas undervisning och erkänna Jesus som Messias, skulle hela folkets vrede väckas mot de religiösa ledarna. De skulle då ställas till ansvar för att ha mördat Kristus. De beslöt därför att ta i på allvar för att förebygga detta.LFT 78.1

När de sände efter fångarna för att de skulle föras fram inför dem, blev deras förvåning stor, då de fick besked att fängelsedörrarna visat sig vara ordentligt låsta och att vakten stod på sin post framför portarna men att fångarna inte stod att finna någonstans.LFT 78.2

Snart kom det överraskande beskedet: “De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket. Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld ty de fruktade att bliva stenade av folket.”LFT 78.3

Även om apostlarna genom ett underverk hade befriats från fängelset, var de inte skyddade mot rannsakning och förföljelse. Jesus hade, medan han fortfarande var hos dem sagt: “Tagen eder till vara. Man skall då draga eder inför domstolar.” — Mark. 13:9. Genom att sända en ängel för att befria dem hade Gud gett dem ett bevis på sin kärlek och en försäkran om sin närvaro. Det var nu deras öde att lida för Guds sak och hans evangelium.LFT 78.4

I profeters och apostlars historia finns många ädla exempel på lojalitet mot Gud. Kristi vittnen har uthärdat fångenskap, tortyr och även döden, hellre än att förneka Gud. Den berättelse som getts om Petrus och Johannes talar om lika stort hjältemod som någon annan under hela den evangeliska tidsåldern. När de nu för andra gången stod inför de människor som tycktes ha beslutat sig för att röja dem ur vägen, kunde man inte finna något spår av fruktan eller tvekan i deras ord eller beteende. När översteprästen sade: “Vi hava ju allvarligt förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss”, svarade Petrus: “Man måste lyda Gud mer än människor.” Det var en ängel från himmelen som befriade dem från fängelset och sade till dem att undervisa i templet. Genom att följa ängelns uppmaning lydde de den gudomliga befallningen. Detta måste de fortsätta att göra till vilken som helst kostnad och risk för dem själva.LFT 79.1