Skeppsbrottet

Skeppsbrottet

Så var då Paulus till slut på väg till Rom. “När det nu var beslutet”, skriver Lukas, “att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut; och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.”LFT 411.1

Under det första århundradet av den kristna tidsåldern var sjöresor förenade med stora svårigheter och risker. Sjömännen bestämde oftast sin kurs efter solens och stjärnornas ställning. När man inre kunde se någon av dessa eller det såg ut att bli storm, vågade skeppens ägare ofta inte ge sig ut på havet. Under en del av året var det nästan omöjligt att göra någon längre sjöresa.LFT 411.2

Aposteln Paulus måste nu uthärda de påfrestande svårigheter som skulle bli hans öde som fånge i bojor under den långa och tröttsamma sjöresan till Italien. En omständighet lindrade emellertid hans hårda öde. Han hade fått tillåtelse att ta med sig Lukas och Aristarkus som reskamrater. I sitt brev till församlingen i Kolosse nämner han Aristarkus som sin “medfånge”. I själva verket hade Aristatkus valt att dela Paulus’ fångenskap, så att han skulle kunna tjäna honom i hans svåra situation.LFT 411.3

Resan började bra. Nästa dag kastade de ankar i hamnen i Sidon. Julius, den ansvarige officeren, mötte Paulus med välvilja. Då han fick veta att det fanns troende på denna plats “tillstadde han honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad”. Denna permission uppskattades mycket av aposteln som var vid dålig hälsa.LFT 412.1

När de lämnade Sidon fick de motvind. Eftersom skeppet drevs ur sin kurs gick resan ganska sakta. Vid Myrra i provinsen Lycien fann befälhavaren ett fartyg från Alexandria som skulle segla till Italien. Han överflyttade nu genast sina fångar till detta fartyg. Men eftersom det fortfarande var motvind hade fartyget svårt att ta sig fram. Lukas skriver: “Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone. Det var med knapp nöd, som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort, som kallades Goda hamnarna.”LFT 412.2

I Goda hamnarna måste de stanna en tid för att invänta mer gynnsamma vindförhållanden. Vintern närmade sig nu snabbt och “sjöfarten begynte redan vara osäker”. De som hade hand om fartyget kunde inte längre hoppas att nå sin bestämmelseort, innan segelsäsongen var över för det året. Frågan för dem var nu att avgöra om de skulle stanna i Goda hamnarna eller försöka finna en mer fördelaktig plats för övervintringen.LFT 412.3

Frågan diskuterades ivrigt. Till slut lät befälhavaren Paulus säga vad han ansåg. Aposteln hade nämligen vunnit både sjömännens och krigsmännens respekt. Aposteln rådde dem utan tvekan att stanna kvar där de var. “Jag ser”, sade han, “att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.” Men “hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade”. Eftersom den hamn där de låg för ankar “icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern” .LFT 412.4

Befälhavaren beslöt att följa majoritetens omdöme. “Då nu en lindrig sunnanvind blåste upp” avseglade de från Goda hamnarna med förhoppningen, att de snart skulle nå den önskade hamnen. “Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind.” “Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.”LFT 413.1

Man måste nu låta skeppet driva med stormen och så småningom kom man i närheten av en liten ö som hette Kauda. I skydd av denna ö förberedde sig sjömännen för det värsta. Räddningsbåten som var deras enda möjlighet till räddning, om skeppet skulle stöta på grund, bogserades med rep. Det såg nu ut som om fartyget var i fara att slås i spillror vilket ögonblick som helst. Det första man gjorde var därför att bärga räddningsbåten. Man gjorde sedan allt man kunde för att förstärka fartyget, så att det skulle kunna hålla ihop under stormen. Det lilla skydd som de hade haft av denna lilla ö varade emellertid inte så länge. Snart var de åter utsatta för stormens hela raseri.LFT 413.2

Stormen rasade hela natten. Trots de förstärkningar de hade gjort, sprang fartyget läck. Då de ansattes hårt av stormen “vräkte de dagen därefter en del av lasten överbord”. Följande natt hade vinden ännu inte lagt sig. Det stormdrivna fartyget kastades med sin avbrutna mast och sönderrivna segel hit och dit av de rasande vågorna. Varje ögonblick tycktes det, som om de knakande bjälkarna skulle ge vika, under det att båten rullade och krängde under stormens angrepp. Läckan blev större. Både passagerare och besättning måste hela tiden stå vid pumparna. Ingen fick något tillfälle att vila. “På tredje dagen”, skriver Lukas, “kastade de med egna händer ut skeppsredskapen. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.”LFT 413.3