Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Befrielsen

    Det är sista natten före den planerade avrättningen. En mäktig ängel sänds från himmelen för att rädda Petrus. De starka portar som stänger in gudsmannen öppnas utan hjälp av människor. Den Högstes ängel går igenom och portarna stängs ljudlöst bakom honom. Han går in i cellen. Där ligger Petrus, som sover i den fullkomliga tillförsiktens fridfulla sömn.LFT 139.1

    Det ljus som omger ängeln fyller cellen, men det väcker inte aposteln. Inte förrän han känner beröringen av ängelns hand och hör rösten: “Stå nu strax upp”, vaknar han tillräckligt för att se sin cell upplyst av ljuset från himmelen och ser en mäktig, lysande ängel stå framför honom. Mekaniskt lyder han de ord som sägs till honom. Då han lyfter sina händer är han dunkelt medveten om att kedjorna faller från hans handleder.LFT 139.2

    Åter hör han den himmelske budbärarens röst som säger till honom: “Omgjorda dig, och tag på dig dina sandaler.” Åter lyder Petrus mekaniskt och ser med förundran på sin besökare och tror att han drömmer eller befinner sig i en vision. Så hör han åter ängeln säga till honom: “Tag din mantel på dig, och följ mig.” Ängeln går mot dörren följd av den vanligtvis väldigt pratsamme Petrus, som nu är stum av förvåning. De kliver över vakten och når den tungt barrikerade dörren, vilken av sig själv öppnas helt och åter omedelbart stängs, medan vakterna innanför och utanför ståt orörliga på sin post.LFT 139.3

    De når den andra dörren som också vaktas inifrån och utifrån. Den öppnas på samma sätt som den första, utan något gnisslande från gångjärnen eller skramlandet av järnbalkar. De går igenom och den stängs åter lika ljudlöst. På samma sätt går de igenom den tredje porten och finner sig stå ute på gatan. Ingenting sägs och inte ett ljud hörs av fotsteg. Ängeln glider vidare, omgiven av ett ljus av bländande klarhet. Petrus följer sin befriare, förvirrad och alltjämt övertygad om att han drömmer. Så går de en gata fram. Sedan försvinner ängeln plötsligt, eftersom hans uppdrag är fullgjort.LFT 140.1

    Det himmelska ljuset försvinner och Petrus känner sig stå i ett djupt mörker. Efterhand som hans ögon vänjer sig vid mörkret tycks det gradvis minska. Han ser att han står ensam på en tyst gata med den kyliga nattluften fläktande kring sina tinningar. Han inser nu att han är fri och upptäcker att han befinner sig i en välbekant del av staden. Han känner igen platsen som en av de platser som han ofta har besökt, och som han väntat sig komma att passera nästa morgon för sista gången.LFT 140.2

    Han försöker erinra sig de senaste få minuternas händelser. Han kommer ihåg att han somnade, kedjad mellan två soldater, efter det att han tagit av sig sina sandaler och den yttre manteln. Han granskar sig själv och finner sig fullt klädd. Hans handleder, som är svullna av att han burit de grova bojorna, är befriade från kedjorna. Han förstår att hans frihet inte är någon illusion, ingen dröm eller vision utan en lycklig verklighet. Nästa morgon skulle han ha förts till döden. Men se, en ängel hade befriat honom från fängelset och från döden. “När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: ‘Nu vet jag och är förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes’ hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig.’”LFT 140.3

    Aposteln begav sig genast iväg till det hus där hans trosfränder var samlade och där de ivrigt bad för honom. “Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn Rode, för att höra vem det var. Och när hon kände igen Petrus’ röst öppnade hon i sin glädje icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod utanför porten. Då sade de till henne: ‘Du är från dina sinnen.’ Men hon bedyrade att det var som hon hade sagt. Då sade de: ‘Det är väl hans ängel.’LFT 141.1

    Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med häpnad att det var han. Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.” Sedan gick Petrus “därifrån och begav sig till en annan ort”. Glädje och lovprisande fyllde de troendes sinnen. Gud hade hört och besvarat deras böner och befriat Petrus från Herodes.LFT 141.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents