Tumultets verkliga orsak

Till slut upphörde de av ren utmattning och det uppstod ett ögonblicks tystnad. Stadens kansler lyckades då tilldra sig folkskarans uppmärksamhet. I kraft av sitt arbete lyckades han få dem att lyssna. Han mötte folket på deras egen mark och visade att det inte fanns något skäl till det tumult som uppstått. Han vädjade till deras förnuft. “‘Efesier, finnes då någon människa, som icke vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen? Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna. Om nu Demetrius och de hantverkare, som hålla ihop med honom, hava sak med någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta. Och haven I något att andraga, som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.’ Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.”LFT 277.1

I sitt tal hade Demetrius sagt: “Denna vår hantering kommer i missaktning.” Dessa ord avslöjade den verkliga orsaken till tumultet i Efesus och också orsaken till mycket av den förföljelse som apostlarna utsattes för i sitt arbete. Demetrius och hans yrkeskamrater såg att deras tillverkning av gudinnestatyetter äventyrades av undervisningen om evangelium och kristendomens spridning. Tempelprästernas och hantverkarnas inkomster stod på spel. Därför satte de igång denna mycket bittra förföljelse mot Paulus.LFT 277.2

Kanslerns och andra högre ämbetsmäns beslut hade framställt Paulus inför folket såsom oskyldig till varje olaglig handling. Detta blev en ny seger för kristendomen över villfarelse och vidskepelse. Gud hade påverkat en framstående ämbetsman att försvara hans apostel och tygla den upproriska pöbeln. Paulus fylldes av tacksamhet till Gud för att hans liv hade sparats och för att evangelium inte hade drabbats av vanära eller dåligt rykte genom upploppet i Efesus.LFT 278.1

Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord, och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sin åstad för att fara till Macedonien. På denna resa fick han sällskap med två trogna bröder från Efesus, Tykikus och Trofimus.LFT 278.2

Paulus hade nu avslutat sin verksamhet i Efesus. Hans arbete där hade varit en period av outtröttligt arbete, många bekymmer och mycken oro. Han hade undervisat folket offentligt. Han hade gått ifrån hus till hus och under många tårar undervisat och varnat dem. Han var ständigt utsatt för förföljelse från judarnas sida. Dessa lät inte något tillfälle gå sig ur händerna att uppegga folket mot honom.LFT 278.3

Och under hela denna tid, då Paulus kämpade mot motstånd och förföljelse och med outtröttlig iver utförde evangelli verk, kände han hela tiden mycket starkt sitt ansvar för alla de andra församlingarna. Samtidigt bevakade han den i sin tro ännu oerfarna församlingens intressen.LFT 278.4

Paulus hade nåtts av rykten om avfällighet inom några av de församlingar som han hade grundat. Detta orsakade honom djup sorg. Han fruktade nu att hans arbete bland dem skulle gå om intet. Under sömnlösa nätter kämpade han i bön och tänkte grundligt igenom det som han hade fått veta om de metoder som användes för att motverka hans arbete. När han fick tillfälle och förhållandena i församlingarna krävde det, skrev han till dessa församlingar och tillrättavisade dem, gav råd och förmaningar och uppmuntran. I dessa brev talade aposteln aldrig om sina egna svårigheter. Ändå får vi tillfälligt några glimtar av hans arbete och hans lidande för Kristi sak. Hudflängning och fängelse, kyla, hunger och törst, faror på land och hav, i städer och i ödemarken från hans egna landsmän, från de icke-judiska folken och från falska bröder — allt sådant hade han fått uthärda för evangelii sak. De hade blivit “smädade”, de hade fått “lida förföljelse”, de hade blivit “såsom världens avskum, såsom var mans avskrap”, de hade varit “rådvilla”, “förföljda”, “på alla sätt i trångmål”, “var stund utsatta för faror”, överlämnade “för Jesu skull beständigt åt döden”.LFT 278.5

Mitt under denna ständiga storm av förföljelse, fiendernas högljudda rop och vänners svek började den annars oförskräckte aposteln nästan helt förlora modet. Men han tänkte tillbaka på Golgata och fortsatte att med ny iver sprida kunskapen om den korsfäste. Han vandrade samma blodbestänkta väg som Kristus hade gått före honom. Han försökte inte bli befriad från striden, förrän han skulle lägga av sin rustning vid Återlösarens fötter.LFT 279.1