Tragedi vänds i glädje

I ett av de öppna fönstren satt en ung man vid namn Eutykus. På sin farliga sittplats somnade han och föll ned på den öppna gården. Ögonblickligen uppstod panik och förvirring. Ynglingen bars in död. Många samlades omkring honom under sorg och gråt. Men Paulus trängde sig fram genom den uppskrämda församlingen och omfamnade ynglingen under ivrig bön till Gud att uppväcka den döde till liv. Hans bön blev hörd. Över de sörjandes gråt och klagorop hördes apostelns röst då han sade: “Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.” Med glädje samlades de troende åter i rummet på övre våningen. De deltog i nattvardsgudstjänsten och sedan samtalade Paulus “ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades”.LFT 366.1

Det fartyg som Paulus och hans reskamrater skulle fara vidare med stod klart för att avsegla. Paulus reskamrater skyndade sig ombord. Själv föredrog han att ta en genväg tvärs över landtungan från Troas till Assos, där fartyget skulle göra ett kort uppehåll. På detta sätt fick han tillfälle till meditation och bön. De faror och svårigheter som hade samband med hans besök i Jerusalem och också församlingens inställning till honom och hans arbete liksom tillståndet på andra missionsfält tyngde hans sinne. Han tog därför tillfället i akt och bad Gud innerligt om kraft och vägledning.LFT 366.2

När fartyget seglade söderut från Assos, for de förbi Efesus, den stad där Paulus hade arbetat under en längre tid. Han hade länge önskat kunna besöka församlingen där, eftersom han hade viktiga råd att ge dem. Men när han närmare tänkte igenom saken, beslöt han att skynda vidare på sin resa “för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem”. Vid Miletus fick han emellertid veta att fartyget skulle stanna så länge där, att han kanske skulle kunna få tillfälle att sammanträffa med församlingen i Efesus, som låg på bara cirka sextiofem kilometers avstånd därifrån. Han sände därför bud till de äldste i Efesus och uppmanade dem att snabbt komma till Miletus, så att han kunde få tillfälle att samtala med dem innan resan fortsatte.LFT 366.3

När de äldste fick kallelsen kom de genast. Paulus höll ett kraftigt och gripande förmanings- och avskedstal till dem. “I veten själva”, sade han, “på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder: huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.”LFT 367.1

Paulus upphöjde alltid den gudomliga lagen. Han hade visat att det inte i lagen finns någon kraft att frälsa människor från olydnadens straff. De som hade handlat felaktigt måste omvända sig från sina synder och ödmjuka sig inför Gud. De hade ju dragit över sig Guds rättvisa vrede genom att överträda hans lag. Därför måste de också tro på kraften i Jesu blod såsom det enda medel genom vilket de kunde få syndernas förlåtelse. Guds Son hade dött som deras syndoffer. Han hade farit upp till himmelen för att där framträda inför Fadern såsom deras försvarare. Genom omvändelse och tro kunde de bli befriade från syndens förbannelse. Genom Kristi nåd skulle de i fortsättningen kunna visa lydnad för Guds lag.LFT 367.2