Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    För att Jesu liv skall bli uppenbarat

    Paulus hänvisade till sin egen erfarenhet. Han visade, att han inte av själviska bevekelsegrunder hade valt att tjäna sin Frälsare, eftersom hans erfarenhet hade varit fylld av prövningar och frestelser. “Vi äro på allt sätt i trångmål”, skrev han, “dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.”LFT 310.1

    Han påminde sina trosfränder om att han och hans medarbetare som Kristi budbärare ständigt var utsatta för faror. De umbäranden som de måste uthärda uttömde så småningom deras krafter. “Ännu medan vi leva”, förklarar han, “överlämnas vi för Jesu skull beständigt åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt dödliga kött. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.” I fysiska lidanden, umbäranden och försakelser vandrade dessa Kristi budbärare på dödens väg. Men det som innebar dödsrisker för dem, medförde liv och hälsa för de troende i Korint. De hade ju genom tron på evangelium fått del av det eviga livet. Därför skulle Jesu efterföljare se till, att de inte, genom att vara försumliga eller missnöjda, skulle göra Guds budbärares bekymmer och påfrestningar ännu större.LFT 310.2

    Men, fortsatte Paulus, såsom det är skrivet: ‘Jag tror, därför talar jag ock’, så tro vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock. Paulus var fullt övertygad om äktheten i det evangelium som hade anförtrotts honom. Därför skulle ingenting kunna förmå Paulus att handskas bedrägligt med Guds ord eller dölja sin egen övertygelse. Han var inte ute efter vare sig rikedom, ära eller världsliga nöjen genom att foga sig efter världens åsikter. Han hotades ju ständigt av martyrdöden för det evangelium som han förkunnade för folket i Korint. Ändå lät han ingenting avskräcka sig. Han visste att den som hade dött och uppstått igen, kunde uppväcka honom ur graven och ställa honom fram inför Fadern.LFT 311.1

    Allt sker nämligen för eder skull, sade han, på det att nåden, genom att komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära. Apostlarna förkunnade inte evangelium för att upphöja sig själva. Det var förhoppningen om att kunna rädda människor som kom dem att ägna hela sitt liv åt detta arbete. Och samma hopp avhöll dem från att, på grund av faror som hotade eller verkliga lidanden, upphöra med sitt arbete.LFT 311.2

    Därför fälla vi icke modet , förklarade Paulus, om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. Aposteln var fullt medveten om fiendens makt. Men fastän hans fysiska krafter avtog, fortsatte han troget och oförfärat att förkunna Kristi evangelium. Klädd i hela Guds vapenrustning kämpade denne korsets hjälte vidare i striden. Hans segerglädje visade också, att han vann segrar. Han hade sin trosblick inriktad på de trognas lön och utropade med segerglädje: Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått, en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet — åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet.LFT 311.3

    Aposteln vädjar till Kristi efterföljare i Korint att åter tänka på sin Återlösares obegripliga kärlek. “I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika.” Vi känner väl till den upphöjda ställning från vilken Kristus har sänkt sig ned. Vi känner också det förnedringens djup till vilket han har stigit ned. När han väl hade börjat gå självförsakelsens och uppoffringens väg, avvek han inte ifrån den, förrän han hade gett sitt liv. Det fanns för honom ingen vila från det han lämnade himmelen och fram till korset.LFT 312.1

    Paulus dröjde vid det ena efter det andra, så att de som skulle komma att läsa hans brev, skulle fullt förstå Frälsarens sällsamma förnedring för deras skull. Han framställde Kristus sådan han var, då han var jämställd med Gud och med honom tog emot änglarnas tillbedjan. Sedan beskrev han detta gudomsväsens väg ända ned till det lägsta djup av förnedring. Paulus var övertygad om att all själviskhet skulle avlägsnas från deras liv, om de bara kunde förstå det häpnadsväckande, att Guds Son hade offrat sig själv. Han visade hur Jesus hade lämnat sin härlighet och frivilligt underkastat sig den mänskliga naturens alla förhållanden. Han hade ödmjukat sig själv som en tjänare och blivit “lydig intill döden, ja, intill döden på korset” för att han skulle kunna lyfta den fallna människan ur hennes förnedring till glädje, hopp och himmel.LFT 312.2

    När vi studerar Guds väsens egenskaper i ljuset från korset, ser vi barmhärtighet, mildhet och förlåtelse, blandade med rättvisa och rättfärdighet. Vi ser en Herre som på sina händer, sina fötter och i sin sida bär märkena av det lidande han uthärdade för att försona människan med Gud. Vi ser en Fader, som är av evighet och som bor i ett ljus dit ingen kan komma, ta emot oss hos sig själv, på grund av sin Sons förtjänst. De vredens moln som hotade oss med enbart ångest och förtvivlan, blir nu upplysta av korsets ljus och uppenbarar Guds handskrift: “Lev, syndare, lev! Du ångerfulle och troende kristne, lev! Jag har betalt lösensumman.”LFT 312.3

    Då vi på detta sätt betraktar var Frälsare, dröjer vi på stranden av ett kärlekens hav utan gränser. Ord fattas oss, då vi försöker beskriva denna kärlek. Vi ser hans liv på jorden, hur han uppoffrade sig själv för oss, hur han tjänstgör i himmelen såsom vår försvarare, de boningar han nu bereder för dem som älskar honom, och vi kan endast utropa: “O djup och höjd i Kristi kärlek!” “Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” “Sen vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn.” — 1 Joh. 4:10; 3:1.LFT 313.1

    Hos varje sann Kristi efterföljare brinner denna kärlek såsom en helig eld på själens altare. Det var på jorden som Guds kärlek uppenbarades genom Kristus. Det är på jorden som hans efterföljare skall återspegla denna kärlek genom ett klanderfritt liv. Då skall människor ledas till korset för att betrakta Guds lamm.LFT 313.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents