Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Uppdraget

    “Sänd nu några män till Joppe, och låt hämta en viss Simon som ock kallas Petrus.” På detta sätt bevisade Gud sin uppskattning av det evangeliska ämbetet och sin organiserade församling. Ängeln hade inte fått i uppdrag att berätta korsets historia för Kornelius. En man som liksom kaptenen själv var en vanlig svag människa och utsatt för frestelser, skulle bli den som skulle berätta för honom om den korsfäste och uppståndne Frälsaren.LFT 127.4

    Som sina representanter bland människorna utväljer inte Gud änglar som aldrig har fallit, utan människor med samma svagheter och brister som de har, som de skall försöka leda till frälsning. Kristus iklädde sig mänsklig natur för att han skulle kunna nå människorna. En gudomlig-mänsklig Frälsare behövdes för världens frälsning. Och åt människor har det heliga förtroendet överlåtits att göra “Kristi outrannsakliga rikedom” känd. (Ef. 3:8.)LFT 128.1

    I sitt förutseende sammanför Gud de människor som söker efter frälsning, med medmänniskor som har tagit emot evangelium. Det är himmelens plan att de som har tagit emot evangelium skall förmedla det till dem som aldrig har hört något om det. Människor som får sin upplysning och utbildning från all kunskaps rika källa, görs till förmedlare, genom vilka evangelium utövar sin förvandlande kraft på deras medmänniskor.LFT 128.2

    Kornelius lydde visionen med glädje. När ängeln hade avlägsnat sig “kallade han till sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe, och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till Joppe”.LFT 128.3

    Efter sitt samtal med Kornelius gick ängeln till Petrus i Joppe. Vid den tiden var Petrus försänkt i bön på taket till det hus där han bodde. Vi läser att han “blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu tillredde maten, föll han i hänryckning”. Det var inte bara efter fysisk mat som Petrus hungrade. Då han från hustaket såg ut över staden Joppe och den omgivande landsbygden hungrade han efter frälsning för sina landsmän. Han kände en intensiv önskan att för dem få förklara de profetior i Skrifterna som hade samband med Jesu lidande och död.LFT 128.4

    I sin vision tyckte Petrus att “han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden. Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar. Och en röst kom till honom: ‘Stå upp, Petrus, slakta och ät.’ Men Petrus svarade: ‘Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.’ Åter, för andra gången, kom en röst till honom: ‘Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.’ Detta skedde tre gånger efter varandra: sedan blev duken strax åter upptagen till himmelen.”LFT 128.5

    Denna vision förmedlade både tillrättavisning och undervisning för Petrus. Den uppenbarade Guds avsikter — att de icke-judiska folken genom Kristi död tillsammans med judarna skulle göras till arvingar till frälsningen. Hittills hade inte någon av apostlarna förkunnat evangelium för de kringboende folken. I deras sinnen existerade fortfarande den skiljemur som hade brutits ned genom Kristi död. Deras arbete hade begränsats till judarna, eftersom de hade betraktat de kringboende folken som utestängda från frälsningens välsignelser. Nu försökte Gud undervisa Petrus om den världsvida utsträckningen av denna gudomliga plan.LFT 129.1

    Många av de icke-judiska folken hade varit intresserade lyssnare till Petrus’ och de andra apostlarnas förkunnelse. Många av de grekiska judarna hade blivit Kristi efterföljare, men Kornelius’ omvändelse skulle bli den första insatsen av betydelse bland de icke-judiska folken.LFT 129.2

    Tiden var inne för en helt och hållet ny fas i det arbete som den kristna församlingen skulle gå in i. Den dörr som många av de judiska omvända hade stängt mot de icke-judiska folken, öppnades nu helt och hållet. De icke-judar som tog emot evangelium skulle komma att bli betraktade som likvärdiga med de judiska troende med undantag av att det inte ansågs nödvändigt att de följde omskärelsens ceremoni.LFT 129.3

    Hur försiktigt arbetade inte Gud för att övervinna de fördomar mot de icke-judiska folken som hade blivit så starkt fixerade i Petrus’ sinne på grund av hans judiska uppfostran. Genom visionen med duken och dess innehåll försökte Gud befria aposteln från denna fördom och undervisa honom om den betydelsefulla sanningen, att det i himmelen inte finns något anseende till personen och att judar och icke-judar är lika värdefulla i Guds ögon. Genom Kristus skulle de icke-judiska folken bli medarvingar till evangelii välsignelser och förmåner.LFT 130.1

    Under det att Petrus satt och tänkte igenom betydelsen av visionen, anlände de män som Kornelius hade sänt till Joppe. De stod redan utanför porten till hans hus. Då sade Anden till honom: “Här äro ett par män som fråga efter dig. Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.”LFT 130.2

    För Petrus var detta en prövande befallning. Det var med tveksamhet i varje steg som han underkastade sig den plikt som lagts på honom, men han vågade inte vägra. “Då steg Petrus ned till männen och sade: ‘Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?’” De berättade för honom om sitt säregna ärende och sade: “‘Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.’”LFT 130.3

    I lydnad för den uppmaning som han just hade fått från Gud, lovade aposteln att gå med. Följande morgon begav han sig iväg till Cesarea, åtföljd av sex andra medlemmar i församlingen. Dessa skulle vara vittnen till allt som han skulle säga och göra under besöket hos dessa icke-judar. Petrus visste nämligen att han skulle bli uppmanad att redogöra för en så direkt överträdelse av den judiska undervisningen.LFT 130.4

    Då Petrus kom in i detta icke-judiska hus hälsade inte Kornelius honom som en vanlig besökare, utan som en som var hedrad av himmelen och sänd till honom av Gud. Det var en österländsk sed att man skulle buga inför en prins eller någon annan hög dignitär och att barnen skulle buga inför sina föräldrar. Kornelius var emellertid så överväldigad av vördnad för en som var sänd av Gud för att undervisa honom, att han föll ned för apostelns fötter och tillbad honom. Petrus blev skräckslagen och lyfte upp kaptenen och sade: “Stå upp; också jag är en människa.”LFT 130.5

    Under det att Kornelius’ budbärare var ute för att fullgöra sitt uppdrag hade kaptenen “kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner”, för att också de skulle få höra evangelium förkunnas. När Petrus anlände, fann han en stor skara ivrigt väntande på att få lyssna till hans ord.LFT 131.1

    Till dessa som hade samlats talade Petrus först om judarnas seder. Han talade om att det betraktades som olagligt för judar att umgås sällskapligt med icke-judar och att det innebar ceremoniell orenhet. “I veten själva”, sade han, “att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren. Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig?”LFT 131.2

    Kornelius berättade då om sin upplevelse och om ängelns ord och sade som avslutning: “Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.”LFT 131.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents