Avskedsbrevet

Avskedsbrevet

Från kejsarens domstol återvände Paulus till sin fängelsecell, övertygad om att han bara vunnit ett kortare uppskov. Han visste att hans fiender inte skulle ge sig någon ro, förrän de hade röjt honom ur vägen. Men han visste också att evangelium hade vunnit seger för en tid. Han visste att en korsfast och uppstånden Frälsare hade förkunnats for en stor folkskara som hade lyssnat till honom. Detta i sig själv var en seger. Den dagen hade någonting börjats som skulle tillväxa i kraft, ett verk som Nero och alla andra Kristi fiender varken skulle kunna hindra eller omintetgöra.LFT 467.1

I sin dystra fängelsecell satt Paulus dag efter dag, fullt medveten om att det bara behövdes ett ord eller en vink från Nero, för att bödlarna skulle komma och göra slut på hans liv. Under dessa förhållanden tänkte han på Timoteus och beslöt att sända efter honom. Han hade anförtrott vården av församlingen i Efesus åt Timoteus. Timoteus hade därför stannat kvar där, när Paulus gjorde sin sista resa till Rom. Paulus och Timoteus var förenade med varandra av en tillgivenhet som var ovanligt djup och stark. Ända sedan sin omvändelse hade Timoteus arbetat tillsammans med Paulus och delat hans lidanden. Vänskapen mellan dessa två hade växt starkare, djupare och blivit allt mer helgad, så att Timoteus slutligen för den åldrande och utslitne aposteln hade blivit allt det som en son kunde bli för en älskad och hedrad fader. Det var därför inte att undra över att Paulus i sin ensamhet och isolering längtade efter att få träffa honom.LFT 467.2

Även under de mest gynnsamma förhållanden kunde Timoteus inte hinna till Rom från Mindre Asien på mindre än flera månaders tid. Paulus visste att hans liv var osäkert. Han var rädd för att Timoteus skulle komma för sent för att få träffa honom. Han hade viktiga råd och instruktioner att ge den unge mannen som hade fått en så ansvarsfull uppgift. Därför uppmanade han honom att komma utan dröjsmål. Samtidigt skrev han som om han kanske inte skulle komma att få leva tillräckligt länge för att få tillfälle att tala med honom personligen. Hans sinne var fyllt av en kärleksfull ängslan för sin son i evangelium och för den församling som denne hade vården om. Han försökte därför klargöra för Timoteus hur viktigt det var för honom att troget sköta sin heliga uppgift.LFT 468.1

Paulus började sitt brev med hälsningen: “Paulus . . . hälsar Timoteus, sin älskade son. Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre! Jag tackar Gud, som jag i likhet med mina förfäder tjänar, och det med rent samvete, såsom jag ock oavlåtligen har dig i åtanke i mina böner, både natt och dag.” — 2 Tim. 1:2, 3.LFT 468.2